Första gången jag hörde Kathleen Ferriers namn var från en gammal pianolärare. Titt som tätt kom hon på tal av min lärare, och skulle jag lära något om musik så skulle jag lyssna på henne. Jag var en halvtrög student, så det tog en stund innan jag kom mig till biblioteket. Jag hörde inte många […]
20 år för att hitta Kathleen Ferrier Read More »
Efter att man går ut från en konsert kanske man trallar något man har hört på konserten, om det så är stilla i sitt inre eller faktiskt tonande eller sjungande. Men, är det tolkningen man har hört eller är det strukturerna som har blivit tolkade? Det är förbaskat svårt att med någorlunda exakthet komma ihåg
«Vi visste vel ikke helt hva vi gjorde da vi, inspirert av et medlem av kongehuset, påkalte Frédéric Chopin og spurte hvordan han ville spilt Mazurkaene sine nå idag, om han hadde levd i 2010. Svaret han ga oss ble en utfordring, for å si det mildt. Men vi gjorde vårt beste, og her kommer
Tips! Konsert og samtale førstkommende tirsdag Read More »
Morten Lindberg och hans vänner får visst köpa klippkort på transatlantiska flyg. 2L/Lindberg Lyd har åter blivit nominerade för två stycken Grammy. Båda dessa är i klassen Best Surround Album. Det är härligt att vara färdig med mitt avhandlingsarbete så att jag kan ta itu med att lyssna på mera musik, och det är alltid
Att föreställa sig – är inte det att se vad som inte finns framför en? Har vi inte konsten för att vi ska utmana vår förmåga att föreställa oss saker? Har vi inte konsten för att lära oss att se? Ibland tänker jag att musiken stämmer minst på detta, för musiken är den mest direkta.
Föreställning utan scenerier Read More »
Det är fel, tänker jag, det är fel såsom Fritz Wunderlich sjunger Dichterliebe. Skivhyllan är nysorterad i ett så intrikat system att jag är chanslös. Jag hittar ingen annan inspelning. Attans. Jag behöver Schumann i natt. Jag behöver honom så innerligt att jag bestämmer mig för att ta Wunderlich på allvar i alla fall så
Tragisk livsnjutare – eller kanske bara nattsudd? Read More »
Det är sällsynt att tiden flyger förbi så raskt när jag lyssnar på musik som när jag började bekantade mig med skivan Il pianto di Maria, eller Jungfruns klagosång. Faktiskt har jag problem med skivor där en rad olika kompositörer är samlade. Jag blir desorienterad. Jag vet inte vad jag ska lyssna efter.
Anne Sofie von Otter har varit lite av en ikon för mig. Oavsett hon har presterat bra eller makalösa tolkningar har jag hävdat att allt varit i den sistnämnda kategorin. Nu är det emellertid hög tid till att revidera det beteendet hos mig. Hennes Bach-platta är nämligen en stor besvikelse.
Skivornas små programböcker har sina egna små genrer. Ofta får vi lov att läsa om uppdragsgivare, om var kompositören bodde när han skrev verken, om vem som var på urframförandet, vilka som spelade, om vilka lärare kompositören gick för, och mycket mera. Människan som kompositören är definieras från yttre faktorer,
Bellini: I Capuleti e i Montecchi Netrebko, Garanča, Calleja, Bracci, Gleadow, Luisi (dir.), Wiener Symphoniker, Wiener Singakademie Deutsche Grammophon Jag vet inte vad jag skall säga den här gången. Jag är förälskad i såväl Anna Netrebko som i Vincenzo Bellini – och även mycket förtjust i Elina Garanča och Joseph Calleja. Egentligen är det ganska
Få artikler om klassisk musikk og annet spennende