Att föreställa sig – är inte det att se vad som inte finns framför en? Har vi inte konsten för att vi ska utmana vår förmåga att föreställa oss saker? Har vi inte konsten för att lära oss att se? Ibland tänker jag att musiken stämmer minst på detta, för musiken är den mest direkta. De andra konstformerna är mera bundna till att peka bort från vad man skall föreställa sig. Litteraturen måste framsäga dess budskap mellan linjerna. Om den bara vore vad dess ord betydde skulle den var outsägligt fattig. Musiken däremot är just föreställningen utan att den pekar. Musiken är denna del av verkligheten som kanske är mera verklig än vad vi tross oss veta som säkert.
Ursäkta den något svulstiga inledningen. Saken är den att jag suttit i afton och lyssnat till en inspelning av Madama Butterfly, och jag har njutit stort av att måsta föreställa mig handlingen. Visst kan vi få allt presenterat genom dvd, kanske till och med i ett ljudformat såsom 5.1 som får oss att känna att vi är i salen, men det är något mycket speciellt över att måsta bli sin egen regissör. Bara fantasin sätter gränserna för spelet med färger som äger rum när det sjungna dramat stannar upp mellan första och andra del av andra akten. Butterfly väntar på att hennes Pinkerton skall komma tillbaka. Hon har sett hans skepp komma i land. Hon väntar, men ingen Pinkerton kommer. Hela natten går, och i ett dramat som varit tätt av dialog är denna väntan olidligt lång. Det är så underbart befriande att slippa se hur regissörer försöker fylla tomrummet med handling eller hur tomrummet måste bli en inkarnerad väntan. I min föreställning är det annorlunda, men det är det nog i din också, så jag ska hålla tyst om vad som hände för mig i detta avsnitt. Jag önskar bara att jag kunde inspirera dig till att söka upp vad som är ofullständigt, vad som inte är färdigtuggat och -tolkat, vad som inte är spektakulärt och heller inte underhållande. Kanske jag skulle varit ung student på 70-talet så jag på fullt allvar kunde ropa ut: All makt till fantasin!
Inspelningen då? Söker man röster med en helt magisk kärna, där allt är perfekt format utan det minsta gnisslande i rösten, där vi skär med varm kniv genom smör, då framstår Gheorghiu som en imponerande Butterfly men hon förtjänar inte sin världsrenommé. Ställer vi därmed den dramatiska figuren i centrum, den Butterfly som rymmer det komiskt eftergivna, den ständigt trogna och den vansinnige, då är Gheorghiu en makalös Butterfly. Annars var det mest Gregory Bonfatti som Goro som jag fäste mig vid. Med en något nasal röst låter han som en riktig viktigpetter och misslyckad advokat i en och samma skepnad. Detta är ypperligt för en äktenskapsmäklare som till synes arbetar för människors lycka men som nog egentligen ger en stor F i allt så länge han får pengar och ett bekvämt liv. Pappano visar sig som en stor operadirigent, och min afton som helhet var så angenäm den kan bli av att bevittna ett självmordsdrama.
Puccini: Madama Butterfly
Gheorghiu, Kaufmann, Bonfatti, Pappano, Orchestra e Coro dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia
EMI
