Bellini: I Capuleti e i Montecchi
Netrebko, Garanča, Calleja, Bracci, Gleadow, Luisi (dir.), Wiener Symphoniker, Wiener Singakademie
Deutsche Grammophon
Jag vet inte vad jag skall säga den här gången. Jag är förälskad i såväl Anna Netrebko som i Vincenzo Bellini – och även mycket förtjust i Elina Garanča och Joseph Calleja. Egentligen är det ganska märkligt hur librettisten Felice Romani amputerat Shakespeares kärlekssaga. Å andra sidan är ju skådespelet ett av dessa som vandrat genom många former, det är bara det att Shakespeares version är den mest kända. Ändå är det ju ganska drygt att skala ned det hela till fem agerande personer. Vi har ingen strid mellan Romeo och Tybalt där den sistnämnde dör, Laurence har blivit sekulär och är blott en läkare, och Romeo har hela tiden varit förälskad i Julia. Vi har alltså ingen balkongscen, och det är mycket annat vi inte har. Denna sparsamhet blir dock inte banal för mig. Hellre är det så att det tillbakahållna ger min fantasi större spelrum.
Mycket kunde sägas om musiken också, men Bellini åstadkommer långt mer än en uppramsande nummeropera. Med skådespelarsångare såsom Netrebko och Garanča visar de att Bellini har efterlämnat sig ett material som kan bli oerhört rikt på drama. Netrebko är intet annat än gudomlig, och Garanča kommer inte långt efter. Dessutom är det en stor glädje att höra hur Fabio Luisi leker med orkestern. Wiener Symphoniker är inte något b-lag i det Österrikiska musik-Mecka, utan detta är ett fyrverkeri. Såväl karakteriseringar som virtuos glädje frambringas med ett överflöd av uttrycksvilja. Jag vill höra mer, mer, mer av Netrebko och Bellini. Under tiden kan dockk I Capuleti e i Montecchi få snurra ytterligare några varv på min cd-spelare.
