Det är fel, tänker jag, det är fel såsom Fritz Wunderlich sjunger Dichterliebe. Skivhyllan är nysorterad i ett så intrikat system att jag är chanslös. Jag hittar ingen annan inspelning. Attans. Jag behöver Schumann i natt. Jag behöver honom så innerligt att jag bestämmer mig för att ta Wunderlich på allvar i alla fall så bra jag kan. Det går för lätt när han sjunger, tänker jag. Men varför det? Han börjar i den fullständiga sorglösheten. Han betraktar knopparna som springer ut och fåglarna som sjunger. Borde inte allt vara frid och fröjd? Nej, det är inte så. Sångens storhet, tänker jag, ligger i hur Schumann vacklar mellan fiss-moll och A-dur. Vi vet inte var vi befinner oss. Moll-tonarten förebådar hans sorg. Men jag lyssnade inte. Jag tänkte.
Jag tänker vidare. Jag behöver Schumann, och jag behöver honom ikväll. Jag kan inte bestämma mig för att Wunderlich misslyckas redan nu. Jag följer hans val. Jag låter A-dur, Schumanns vårtonart, tala. Det är den Wunderlich tar fasta på. Ja, där ligger nyckeln, och den kan jag följa ända till slutet; till kistan, till kistan som skall vara längre än bron i Mainz, och den skall vara så stor att tolv jättar måste bära den. Varför skall den vara så stor då? Jo, för han lägger såväl sin smärta och sorg i den. Jag har alltid undrat om det bara var detta som följde med kistan. Alla sjunger cykeln så tragiskt. Följer de inte själva med? Kanske, men Wunderlich gör det inte. I hans texttolkning är det inte jättarna eller bron som fäster sig när han talar om kistans storlek, men det är att den skall vara stor som fatet i Heidelberg. Karln är livsnjutare. Fatet han besjunger rymmer ungefär 220000 liter vin. Han kapitulerar inte. Det finns ännu alltför mycket att älska.
Han är livsnjutare och hans smörröst, som först får mig att betvivla honom, den blir desto starkare när den fullständigt försvinner i «Ich grolle nicht». Han hatar henne. Han tar ut allt. Wunderlich har höjden, men han får det låta som om han strävar med all sin kraft att nå det tvåstrukna a’et som förkunnar att han ser ormen gläfsar i sig hennes hjärta, hur eländig hon ser ut, och han erkänner med största frimodighet hur han njuter av att se hennes förfall – om än det blott var i en dröm. Samtidigt är jag helt oenig med det lena han förlänar musiken. Jag kan på ett sätt inte köpa det – ännu. Jag saknar att världen kommer till ett stillestånd på «doch wenn du sprichst», vilket är i sykelns fjärde sång. Från en enkel harmonik landar Schumann oväntat på ett dim-ackord, vilket ju kan gå i många riktningar. Det är en punkt där gravitationen upphör. Allt kan hända. Det är hela cykelns vändpunkt. Hon talar. Vad säger hon? Jo, att hon älskar honom, men det tvingar honom blott till gråten. Han vet vad som ännu inte är. Ändå kan jag inte annat än acceptera hans svulstiga och uppblåsta inställning till kärleken. Jag känner behov för att skratta lite, men det slår mig att han menar allt på det största allvaret, och det slår mig ännu mera hur han faktiskt rört mig med sina banaliteter. Ja, detta är svulstigt som bara det, men jag hänförs.
Dichterliebe är ett av de verken som jag levt med. Jag är inte så gammal, men den har varit en del av min mentala garderob i snart tjugo år. Den kan betyda så mycket, och även om Wunderlich menar musiken på ett helt annat sätt än jag gör så lyfter jag hatten för honom. Nej, jag ser på honom i stillhet och lyssnar med hela kroppen. Kärleken kan vara så mångt, och ikväll fick jag en påminnelse om att vi ofta måste låta bli att leta efter och att glömma vad vi redan för att bli överrumplade.
1 hendelser på “Tragisk livsnjutare – eller kanske bara nattsudd?”
Im wunderschönen Monat Mai: Kolla Youtube, Prey.