Det är sällsynt att tiden flyger förbi så raskt när jag lyssnar på musik som när jag började bekantade mig med skivan Il pianto di Maria, eller Jungfruns klagosång. Faktiskt har jag problem med skivor där en rad olika kompositörer är samlade. Jag blir desorienterad. Jag vet inte vad jag ska lyssna efter. Dessutom vet jag inte var i bokhyllan jag skall ställa sådana skivor.
Det är nog just att Il Giardino Armonico och dirigenten Giovanni Antonini ger mig ett tema som får ögonblicket att sträcka sig upp emot en timme. Huvudverket på plattan är Giovanni Battista Ferrandinis Il pianto di Maria. Lyssnandet kretsar därmed runt lidelsehistorien sett från jungfru Marias sida, vilket ju är väl så mycket hennes lidelsehistoria. Emellertid innehåller skivan också mycket instrumentalmusik, och övergångarna mellan verken är helt flytande. Detta är en komponerad platta, och det fungerar ypperligt. Eller gör det? I den sista sången är det Sankt Lars (San Lorenzo) som som sjunger om hur flammorna håller på att förtära has kropp då han bränns på bålet, hur livlös hans kropp blir och hur han välkomnar döden och ett annat liv. Till förstone irriteras jag över att Maria-temat överges. Så dras jag in i hur Francesco Bartolomeo Conti har tolkat texten i en märkvärdig stillhet. Allt föregår i stoisk ro. Flammorna kräver hans kropp men musiken har kommit till ett meditativt stillestånd. Om sången är sann (vad nu sanning i musik är) är detta ett oerhört vittnesbörd om frälsningens kraft. Kraften han säger sig förlora är bara världslig. Hans ande lever starkare än någonsin. Tankarna spinner vidare på såväl Maria och Jesus, och karaktärmässigt är det något som stämmer med den här musiken och Marias sånger. Irritationen övergår i fascination för plattan som helhet. Skulle inte utövarna varit i absolut världsklass skulle jag inte skrivit den här texten.
Il pianto di Maria
Verk av Ferrandini, Vivaldi, Monteverdi och Conti
Bernarda Fink (mezzo-sopran), Il Giardino Armonico, Giovanni Antonini (dir.)
Decca
