Efter att man går ut från en konsert kanske man trallar något man har hört på konserten, om det så är stilla i sitt inre eller faktiskt tonande eller sjungande. Men, är det tolkningen man har hört eller är det strukturerna som har blivit tolkade? Det är förbaskat svårt att med någorlunda exakthet komma ihåg tolkningar, och om jag inte missminner mig har jag läst böcker som säger att man har undersökt detta, och att det visst skall vara långt lättare att komma ihåg strukturer än tolkningar av strukturer (kan det vara Nicholaus Cooks fantastiska Music, Imagination, and Culture jag har det här från?). Om man känner ett verk riktigt bra kanske man klarar av att höra konturerna av tolkningen när man kommer ut från konsertsalen, men jag undrar om det man inte mest ”hör” efter en genomlyssning är orden vi använder för att tala om tolkningen. Dessa kan så påminna oss om den riktning i vilken tolkningen ägde rum. Vi kan återskapa den till en viss grad, men det blir ändå en blek avbildning av vad som faktiskt hände. Är det inte lite såsom med dofter. Vi kan ofta beskriva dem, och kanske till och med ganska levande, men det är svårt att framkalla doften i vår fantasi.
Jag vet det här. Jag har flera gånger haft problem med att skriva artiklar för att jag inte kommit igång tidigt nog med att skriva dem. Jag brukar färdigställa dem samma kväll som jag hört en konsert eller direkt efter att jag hört skivan jag skall skriva om, även om deadline ligger längre fram i tid. Som du säkert förstår så har jag nu försummat den här principen. Jag hade bestämt mig för att skriva en liten essä om Nikolaus Harnoncourt där jag skulle ta utgångspunkt i hans tolkningar. Trots hans insatser för tolkningar av tidig musik är hans inspelningar lite av ett svart hål för mig. Att jag hade så svårt att få ut fingret var dock i stor utsträckning för att mötet med honom var en stor besvikelse.
Jag började med Brandenburgkonserterna. Det märkligaste med honom är att det låter som om han alls inte förstått den retoriska vändningen i tolkningen av barock-musik och klassicistisk musik. Begreppet ”den retoriska vändningen” är måhända inte ett etablerat begrepp, men jag vill ändå hävda att Harnoncourt har varit med att skapa just de tolkningsmöjligheter jag syftar till. Det handlar om den vanvettigt intrikata leken med betoningar och fraseringar som kan göra musiken inte bara rytmiskt komplicerad till tusen, men det lever och svänger något sjukt mycket när allt faller på plats. När Harnoncourt dirigerar Brandenburgkonserterna är det mera som om han har funnit den där standardklangen man ibland hör i tolkningar av barock-musik, men han saknar finessen, leken och finurligheterna som jag tänker som musikens essens. Det låter svängigt på liksom, men var är de små och ständiga variationerna som gör musiken till en levande dialog hellre än till en ständigt vidarespinnande ström av toner?
Ibland när man hör Wienerfilharmonikerna spela klingar det delvis likt den historiska framförandepraxisen. Det är lätt och lekfullt. Man hör varenda stämma med största klarhet. Det är absolut retoriska element i tolkningen, men inspelningarna saknar ett medvetande om hur just det retoriska får lov att ta plats mitt på scenen. Likheten är påtaglig, men tolkningarna saknar ändå det sista lilla extra. Harnoncourt var cellist i den nämnda orkestern, och det är som om hans historiskt informerade tolkningar är wienerfilharmoniska tolkningar.
Jag skriver dock allt detta minst en vecka efter att jag gav upp att lyssna till konserterna, så hur kan jag då mena och tänka det jag just skrivit? I själva lyssnandeprocessen kommenterade jag mycket, så jag har absolut kvar orden. Frågan är dock hur jag kunde finna orden till att börja med. Om jag inte har bestämda tolkningar i mitt medvetande, vad har jag då att sätta upp Harnoncourts tolkning mot? Jo, jag har hört konserterna så pass många gånger att partituret för mig klingar som en katalog i potentiella tolkningsmöjligheter. När Harnoncourt ger mig en figur eller en fras, och när den klingar ganska tamt, då hör jag samtidigt möjligheterna av en liten fördröjning, av ett staccato, av ett sätt att få musiken att svänga, att svälla på en ton eller något annat. Allt detta finns i medvetandet, men var finns det? Det är oerhört frestande att använda mig av en referensinspelning, vilket jag bestämmer mig för att inte göra. Så går tiden, och till slut kan jag inte låta bli att lyssna till en. Det blir Jordi Savall, och allt jag skriver att jag saknar på ett retoriskt plan hos Harnoncourt, det hittar jag hos Savall. Jag kunde ha beskrivit en tolkning av hans inspelning med ungefär samma ord jag har använt för att kritisera Harnoncourt, men orden skulle förstås ha positiva förtecken när jag skrev om Savall. Emellertid skulle jag då gärna fråga mig vad jag fått sagt om Savall. Troligen inte så mycket. Jag kunde tala om en generell inställning till musiken, men jag skulle endast i liten utsträckning kunna säga något om detaljerna som gjorde hans tolkning så levande. Jag skulle nämna attityderna, men utelämna vad han skapade med hjälp av dem.
Det samma kan inte sägas om mitt lyssnande på Harnoncourt. Savalls inspelning har en detaljrikedom som Harnoncourts inspelning saknar. Att nämna det retoriska vid Savalls inspelning är att tala om det som de facto är. Att tala om samma tema hos Harnoncourt blir att prata om avsaknaden av något. Då de retoriska elementen inte finns där blir det mer en klagosång över förlorade konstnärliga möjligheter än det handlar om att skriva om vad som klingar i hans inspelning. Skulle man kritisera mig tillbaka kunde man säga att jag ju inte tar honom på allvar då jag skriver om vad han saknar hellre än om vad han har. Emellertid har jag svårt att finna något jag alls blir intresserad av att skriva om, så jag spelar det tillbaka till dirigenten, och jag uttrycker härmed hur perplex jag är över att han blivit så hyllad.
Jag lyssnar vidare. Det blir lite från Haydns Skapelsen, några Beethovensymfonier, delar av Mozarts Requiem, men överallt möter jag samma avsaknad. Med den konventionella, om än exceptionellt skickliga, Chamber Orchestra of Europe, är all retorisk finess som bortblåst. Här tecknar Harnoncourt med sin stora episka pensel. Jag håller dock ut. Jag lyssnar lite till för jag har gett mig tusan på att jag skall förstå vad som är så stort med honom. Till slut ger jag upp, och jag hoppas någon kan peka mot de aspekter av hans tolkningar som är stora. Förresten, jag försöker en gång till. Jag hör på Ouvertyren till Fladdermusen och allt jag kan tänka på är Carlos Kleiber, så kanske jag borde skrivit om honom och hans otroliga inspelning av hela operan istället?
