Skivornas små programböcker har sina egna små genrer. Ofta får vi lov att läsa om uppdragsgivare, om var kompositören bodde när han skrev verken, om vem som var på urframförandet, vilka som spelade, om vilka lärare kompositören gick för, och mycket mera. Människan som kompositören är definieras från yttre faktorer, och dessa antas kunna säga något om vem kompositören var. Tänk vilka dåliga texter man kan producera genom att lägga sin tillit till döda och meningslösa genrekonventioner. Förvisso är vad jag nämnt intressant information – alltså den biografiska informationen – men jag köper en skiva för att lyssna till den, och oftast bidrar inte dessa betraktelser till att utmana mitt lyssnande. Fast, så är det ju många som talar om de maskulina huvudtemana och de feminina sidotemana, och det om något borde väl tala om musiken? Kanske är det så, och kanske är det ett tecken på min omogenhet att jag mest blir irriterad över sådana beskrivningar. Jag upplever det som en reduktion av musikens potential att på detta sätt låsa musikens emotionella innehåll. Var vill jag nu komma? Jo, till ett lysande exempel på hur man kan skriva en intressant kommentar till våra skivors musik.
Skivan det gäller innehåller Beethoventolkningar av Robert Riefling. Olaf Eggestad har inte skrivit kommentarer eller notiser, men han har skrivit en lysande essä. Eggestad forskar på Robert Riefling, något som kunde göra hans text riktigt torr och tråkig, men så är alls inte fallet. Pianistens biografi reduceras till ett minimum som tjänar att beskriva den sakliga musiker han var. Eggestad går så en rad omvägar för att reda ut vad den sakliga spelstilen omfattar. Vi går genom Benjamin och idén om «en intensjonsløs væren dannet av ideer», till Hindemiths Neue Sachlichkeit, via Schönbergkretsens Verein für musikalische Privataufführungen, till Schnabel, E.T.A. Hoffmann och långt mera. Krumsprången är eleganta, och Eggestad tecknar en bild av en spelstil helt generellt samtidigt som han visar hur Riefling befattar sig med det konkreta materialet. På vägen lär vi oss om Beethoven, om kulturhistoria, om Riefling, om norskt musikliv, og inte minst om hur man på ett innerligt sätt kan förhålla sig till musik. Eggestads text inspirerar till vidare lyssnande. Han fasthåller inte utan prestenterar möjligheter jag som lyssnare kan prova gång efter gång.
Skivan då? Det kommer något mera utförligt om den i ett kommande nummer av Morgenbladet. Redan här kan jag väl avslöja att Rieflings op. 111 är stor.
«Essays om klarhet, åpning og fullendelse» från:
Robert Riefling
Beethoven, sonater op. 109-111, Pianokonserter 4-5
Simax
