Båda de i rubriken nämnda artisterna har geniala drag i sitt skapande, om än de verkar innanför helt olika grenar av konsten. Gaarder är oöverträffad med sina pedagogiska liknelser och idéer, och Strømgren är en mästare på att skapa situationer. Båda skapar alltså en handling som man inte kan annat än bli fullständigt medriven av. […]
Jo Strømgren som Jostein Gaarder? Read More »
Ina Christel Johannessens Klokka 3 om ettermiddagen, som dansas av Carte Blanche, är en politisk föreställning med ett tydligt budskap. Programmet talar visserligen endast talar om stämningar, atmosfärer, tid, att arbeta med steg, etc., men man skall vara tämligen frånvarande för att inte gripa berättelsen. Vad som händer klockan femton är bundet till konfliktområden, och
Att dansa en konflikt Read More »
Konsten är flyktig, sägs det, men jag är sannerligen inte säker. Härom kvällen började jag nästan gråta över att i minnet återuppleva klangerna av en Pagliacci som de involverade förlorade kontrollen över. Det var på ett bra sätt, alltså, det att de förlorade kontrollen. I själva operan spelas en kontrapunktisk dialog upp mellan fiktion och
Kanadas nationalbalett håller till i Toronto, och i juletider gör de såsom alla andra baletter: de framför Nötknäpparen. Föreställningen är ypperligt underhållning. Det är ett härligt spektakel med glittrande scenografi, med kanoner som skjuter konfetti på publiken, med en säng som svävar över scenen och in i drömvärlden, med barn som presterar underhållningsvåld, med trollkonst,
Spektakel i Toronto Read More »
Så säkrade dansarna på Nasjonalballetten att det åter blir jul. Ännu en gång framför de Nötknäpparen, vilket är en härlig tradition. Det är dessutom underbart att komma i ett opera- och baletthus som sjuder av publikens entusiasm, och där barn och unga är i ett markant flertal. Lika härligt är det
Varm tradition och meningslös rutin Read More »
Tidningen The Independent har kallat Nederlands Dans Theater I för en Lamborghini, och liknelsen är slående. NDT är ett av världens främsta kompanier för modern dans, och man kan undra när vi sist såg en föreställning i Norge på den nivån som de presterade.
En sann välsignelse Read More »
Tänk dig Yann Tiersens musik till Amelie-filmen, men all charm är bortskalad. Det finns inte kvar några referenser till cabaret-musik. Borta är den drivande känslan som finns i hans repetitioner. Allt som finns kvar är klangen av Tiersens i utgångspunkten mycket enkla musik, och resultatet är en meningslös klanglig bakgrund. Eller: tänk dig att någon
Imponerande dans till musikalisk svada Read More »
Det är härligt att se hur baletten i den nya operabyggnaden verkar som en stor och dynamisk ensemble. Kvaliteten har en jämnhet som opera-delen är långt ifrån. Oavsett de dansar gammalt eller nytt så blir det bra. Giselle var stark på alla plan. I mina ögon har Maiko Nishino stundtals varit ganska ointressant. Hon har
Egentligen har jag inte lust att skriva om galaföreställningen som öppnade det nya operahuset i Oslo. Jag blir alltför upprörd, och jag tror att människor mår bäst av att tänka positiva tankar. Nu är det emellertid så att baletten firar sin egen förträfflighet och sitt ettåriga jubileum i det nya huset genom att sätta upp
Firar rättmässigt sin egen förträfflighet Read More »
Förra tisdagen skrev Kristian Meisingset, kulturredaktör i tidskriften Minerva, en krönika i Aftenposten som jag har gått och irriterat mig över. Han uppmärksammar med all rätt den kritikvärdiga programmeringen i Norges nya operahus. Detta förtjänar han tack snarare än kritik för. Vad som är långt mera problematiskt är när han ifrågasätter huruvida «Operaen i Bjørvika
Få artikler om klassisk musikk og annet spennende