Konsten är flyktig, sägs det, men jag är sannerligen inte säker. Härom kvällen började jag nästan gråta över att i minnet återuppleva klangerna av en Pagliacci som de involverade förlorade kontrollen över. Det var på ett bra sätt, alltså, det att de förlorade kontrollen. I själva operan spelas en kontrapunktisk dialog upp mellan fiktion och verklighet, mellan historia och nutid, mellan teater och realitet. Poänget är att jag är övertygad om att det inte är mina tankar runt föreställningen men faktiskt ett levande minne av klangen som framkallade gråten. Alltså, ett ytterligare poäng är att stor konst (beklagar floskeln) inte alls är flyktig. Den fortsätter att leva.
I torsdags var jag på Septemberdans, vilket är en slags experimentföreställning för Nasjonalballetten. Nya ting skall provas. Efteråt tog jag ett glas vin och ett till, och plötsligt kände jag att konsten var ganska flyktig i alla fall. Medelmåttig konst är flyktig och när jag inte omedelbart skriver så är det svårt att säga något vettigt om det som försvunnit ut ur mitt medvetande. Jag minns att Sølvi Edvardsens Arr skulle handla om något djupt mänskligt och att enskilda individer i kollektivet skulle vara ett tema, och dessutom var det viktigt just att alla dansare skulle framstå som just individer även när de dansade i ett kollektiv. Jag minns att jag undrade vilken kvinnosyn Edvardsen hade, för koreografin var helt och fullt männens koreografi. Kvinnorna blev mest till dekorationer. Jag minns att det var vackert, men inte mycket mera än så.
Jag minns också att det var en oerhörd kraft i Kaloyan Boyadjievs Frozen Silence. Jag minns inte helt hur kraften såg ut i sin struktur, men ändå vill jag påstå att jag minns energierna och uttrycket. Det här var kraftfulla saker, och jag vill på intet sätt kalla det medelmåttigt. Likafullt minns jag inte mycket.
Så kommer vi till sist till dålig konst, och på samma sätt som den goda konsten kan leva på näthinnan eller i vårt inre öra, så kan medelmåttiga provokationer av dålig koreografi sitta kvar längre än vad vi önskar. Alan Lucien Øyens In a tin house when it rains började helt genialt. Det var en makalös fröjd att se hur Stine Sjögrens kostymer dansade över scenen. Tänk dig att du överdriver det glittriga i Saturday Night Fever och gör en trikå av det. Ljusspelet var praktfullt. Emellertid var det inget som helst mera med verket. Eller? På ett sätt kunde man säga att verket fungerar som ett stycke konceptkonst. Dansarna hade påklistrade leenden som om de parodierade karismatiska glad-kristna. Detta speglade ihåligheten i dansen. Kostymerna dansade, men under kostymerna fick vi inte se mer än helt meningslösa piruetter och andra klichéer som var sammansatta utan mål och mening. Var poänget att tala om just det ihåliga borde det väl kunna ha sagts på en minut eller två, eller i alla fall i den korta tid medan det fortfarande var en glädje att se glitterspelet av den härliga kostymen. Att tematisera ihålighet eller det tomma innebär, kanske något paradoxalt, att vår föreställning om det intetsägande tematiseras och därmed blir tämligen innehållsrikt i sin tomma fattigdom. Tyvärr var Øyens koreografi befriad från eftertanke.
2/9 2010, Den Norske Opera og Ballet
Septemberdans
