Firar rättmässigt sin egen förträfflighet

Egentligen har jag inte lust att skriva om galaföreställningen som öppnade det nya operahuset i Oslo. Jag blir alltför upprörd, och jag tror att människor mår bäst av att tänka positiva tankar. Nu är det emellertid så att baletten firar sin egen förträfflighet och sitt ettåriga jubileum i det nya huset genom att sätta upp en repris av de dansinslag de presterade 12/4 2008 inför kameror och världens blickar. Därmed kan inte tankarna annat än gå bakåt, och därmed kan jag inte låta bli att återuppleva hur operan förspillde sin möjlighet till att förmedla hur medrivande konstformen kan vara. Men nu var det alltså baletten som skulle stå i fokus, så därmed lämnar bakom oss oregisserad och oförmedlad opera.

Uppsättningen var ett återseende med fem inslag från galaföreställningen samt ett nykoreograferat verk. Kristian Støvind är dansare i Nasjonalballetten och har skapat öppningsnumret I tid og rom. Vi ser det hela på skärm. Det börjar i det gamla huset och det börjar med dansare som för länge sedan passerat sin formtopp. Yngre dansare tar över. Via backstage-korridorerna som ser så skamligt slitna ut att de passar bäst i en skräckfilm från DDR, dansar de sig ut ur byggnaden och in i det nya huset för att ta det i besittning. Till slut lämnar de över stafettpinnen till två barn, till framtiden, som avslutar numret. Jag diggar konceptet och genomförandet av det. Därefter vidtar en makalös kavalkad av små verk som visar ett som gått från att vara provinsiellt till att kunna hävda sig på den internationella kartan. Kanske kommer de inte helt till sin rätt i en konservativ koreografi som Christopher Wheeldons The Christening Suite, men när de skakar loss med Paul Lightfoot och Sol Leóns Skew Whiff pressar de konstformen till dess yttersta gränser samtidigt som de appellerar till den breda massan. Skratten sitter löst.

Det är emellertid ett av aftonens verk som inte var med på galaföreställningen, nämligen Marco Goeckes Fur. Mitt sällskap för kvällen beskriver verket som högfrekvent, och få ord kunde passa bättre. Armar flaxar i hastigheter som fick mig att tro att jag såg en animation snarare än en balettföreställning. Otaliga andra oerhört raska rörelser pareras med att led och ben i kroppen frikopplas från dess vanliga funktioner och inverkan på andra lemmar, och effekten är ömsom komisk och ömsom vanvettigt imponerande.

Det har varit en oerhörd glädje att följa baletten under det första året i Bjørvika, och detta är knappast slutet på det hela.

29/4 Den Norske Opera og Ballett
Goecke + Galla
Koreografier av Støvind, Wheeldon, Goecke, Lightfoot/León Forsythe, Kylián

Nyhetsbrev
Hold deg oppdatert på nye artikler om musikk. Jeg deler selvfølgelig ikke din e-postadresse med noen. Du kan når som helst melde deg av nyhetsbrevet.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *