Förra tisdagen skrev Kristian Meisingset, kulturredaktör i tidskriften Minerva, en krönika i Aftenposten som jag har gått och irriterat mig över. Han uppmärksammar med all rätt den kritikvärdiga programmeringen i Norges nya operahus. Detta förtjänar han tack snarare än kritik för. Vad som är långt mera problematiskt är när han ifrågasätter huruvida «Operaen i Bjørvika var en god og legitim investering.» Skulle Meisingset få det som han ville skulle vi nu alltså inte ha ett nytt operahus, och kanske DNOB inte ens skulle tillåtas fortsätta verka i den gamla byggnaden på Youngstorget. Att kategoriskt fördöma ett kulturuttryck hör till i ett högerpopulistiskt politiskt landskap som jag inte skulle vilja ta i med tång. Istället för opera är det «litteratur, teater, musikk og kunst» som har traditioner och giltighet i Norge. Kanske har han rätt, men låt oss spola tillbaka lite i hans resonemang och så komma tillbaka till den rangeringen.
Bakgrunden för hans ovilja mot opera är föreställningen Titus, och på bakgrund av regin konkluderar han med att föreställningen inte angår honom. Jag menar att han har missat två väsentliga saker. För det första måste väl inte konst av alla de slag alltid vara så förbaskat seriös hela tiden? Jag förstår inte varför humorn i stycket inte var nog. Ok, jag kan förstå att han inte tycker att det är tillräckligt, att humorn var platt, men det är faktiskt ganska många poäng i föreställningen som även den ovane operabesökaren kan få sig ett gott skratt av.
Det andra är långt allvarligare för hans kritik. Han omtalar en «glimrende fremføring av musikken og fantastiske solister», och han är ärlig nog till att erkänna att domen över musiken kommer med hans otränade öron. Är det så inte bra att han låter sig begeistras? Jo, självklart, men med otränade öron har han missat en rad poäng med föreställningen. När Meisingset erkänner att han har otränade öron menar jag att han diskvalificerar sig från att skriva en seriös kritik av opera som konstform. När han är oförmögen att förstå vad Rinaldo Alessandrini fick till med orkestern, när han är oförmögen att höra de små tolkningsnyanserna, när han är oförmögen att höra hur text spelar mot orkestersats, då är hans kritik dömd till att komma utifrån, som något påklistrat, som en högerpopulistisk kall vind som inte träffar vad som faktiskt sker i det nya operahuset.
Skulle vi acceptera hans resonemang om det gällde nutida poesi? Skulle hans kritik om bristande relevans för vår samtid vara giltig också där? Vad är det han söker? Om han erkände att han inte hade grundlig kunskap om nutida poesin, att han inte hade kände dess kodspråk, skulle vi då acceptera hans resonemang om att lägga ned konstformen? Skulle vi ta hans kritik på allvar om han menade att den nutida poesin var undermålig för att den saknade ett politiskt budskap? Kan den inte ha relevans för vår tid bara genom att vara vacker? Genom Alessandrinis mästerliga ledelse var Titus långt mer än vacker, och genom att vara en musikalisk fullträff har föreställningen stor relevans. Tar man språket som utgångspunkt för mänsklig erfarenhet blir emellertid relevansen märkligt vek. Men vore språket allt skulle vi människor ha varit döda för länge sedan, för fortplantning och en rad andra väsentliga drifter styrs inte med ordet.
Ytterligare något som är beklagligt med hans krönika är att han inte klarat av att skriva namnet till den institution han omtalar. Den heter nämligen inte Den Norske Opera, men Den Norske Opera og Ballett. Genom att glömma att omtala baletten så undviker han också att tala om de allra mest spännande uppsättningarna i det nya opera- och baletthuset. Den sista av dessa var På Kammerset med Elo & Boyadjiev. Dansföreställningen var åter en makalös prestation. Koreograferna är i absolut världsklass. Boyadjiev är sällsynt musikalisk, och Elo är en stor humorist. Danskompaniet har genomgått en våldsam utveckling de sista åren, vilket var mycket tydligt i dessa föreställningar. Dessutom måste vi nämna den levande musiken av Sølve Sigerland och inte minst Oslo Strykekvartett. Jag missade tyvärr de sistnämndas Schubertfestival, men jag är oerhört tacksam för att jag fick ta del av deras tolkning av Schuberts Döden och flickan-kvartett.
Jag kan inte låta bli att undra vad Meisingset skulle ha att säga om den här föreställningen. Han nämner ju inte dans som något med relevans under norska förhållanden. Troligen är det väl också problematiskt att dansen inte handlar om något. Hur kan en rörelse ha relevans för vår samtid?
