Så säkrade dansarna på Nasjonalballetten att det åter blir jul. Ännu en gång framför de Nötknäpparen, vilket är en härlig tradition. Det är dessutom underbart att komma i ett opera- och baletthus som sjuder av publikens entusiasm, och där barn och unga är i ett markant flertal. Lika härligt är det att se den stora talangen som ligger i Nami Aam som dansade Clara som ung, och likaledes är alla möss, soldater, snöflingor, blommor, marsipanflickor och allt annat som barnen i operans balettskola spelade ytterst charmerande även för oss som inte kan stoltsera med att vara förälder till ett av de små liven.
Vad som är långt ifrån lika charmerande med att verket sätts upp ännu en gång är att det görs med Dinna Bjørns stillastående koreografi. Jag diggar vad Espen Giljane har fått till under de år han varit chef för baletten, men jag förstår inte varför han inte för länge sedan har bytt ut sin företrädares koreografi mot något mera spännande. Första akt är reducerad till en kraftlös pantomim, och den faktiska dansen i andra akten består av en rad hållna positioner som i liten utsträckning binds samman i vad vi kallar dans. Kompaniet framstår genom hennes koreografi såsom i gamla dagar, dvs. precisionen är lägre än vad vi har blivit van med på senare år och entusiasmen är frånvarande.
5/12, Den Norske Opera og Ballett
Nötknäpparen
