Kanadas nationalbalett håller till i Toronto, och i juletider gör de såsom alla andra baletter: de framför Nötknäpparen. Föreställningen är ypperligt underhållning. Det är ett härligt spektakel med glittrande scenografi, med kanoner som skjuter konfetti på publiken, med en säng som svävar över scenen och in i drömvärlden, med barn som presterar underhållningsvåld, med trollkonst, och med sagolika kostymer. Jag tar mig själv i att sitta helt trollbunden när ridån går ned efter första akten, trollbunden genom den sagovärld som koreografen James Kudelka målar upp tillsammans med scenograf och kostymdesigner Santo Loquasto. De förför fullständigt med verkets yta. Allt är så polerat att vi egentligen inte behöver särskilt mycket innehåll för att fascineras. Jag får lite av samma känsla som då jag läste den första Harry Potter-boken. Första halvan var sagolik. Det var en fristad från mitt vuxna liv. Det var så outsägligt härligt att få delta i en värld där magin var hur människor levde hellre än undantaget som förgyllde verkligheten. Emellertid saknar dessa böcker innehåll, vilket gör att de för en vuxen människa som mig blir ganska intetsägande i längden (kanske jag är lite för vuxen?). Så var det också med den kanadensiska nationalbalettens Nötknäppare. Spektaklet var förstklassigt men jag är besviken på dansen. Den enda som imponerade och berörde mig var Piotr Stanczyk, som dansade prinsen. Annars var dansen tämligen medelmåttig. Solisterna dansade förstås något bättre än kompaniet som helhet, men inte bra nog för vad man borde vänta från solister, och ensembledansen var inte alltid helt synkroniserad liksom man kunde önska ben som sträcktes längre och mera energi.
Jag har tidigare klagat över Dinna Bjørns koreografi av Nötknäpparen i Oslo. Då Bjørn blir så upptagen av att berätta en historia att hon glömmer att det hela handlar om dans, där får Kudelka till att låta sina dansare röra på sig. Som jag flera gånger sagt så är hans spektakel långt mera spännande. Emellertid saknar jag även något av Bjørns klara historieberättelse här i Toronto. Tänk om man kunde få det bästa från dessa båda koreografer, och dessutom få dansare i internationell topp-klass. Detta vore paradis. Nu får jag emellertid nöja mig med att ha blivit rikligt underhållen i ett par timmar, och vid närmare eftertanke är det inte så dumt att ha stått utanför verkligheten i denna tidsrymd.
3/1 2010, Four Seasons Centre
The National Ballet of Canada
Nötknäpparen
