Ingela Brimberg har ett tryck i rösten som är lika obevekligt som den ständigt närvarande floden Volga. Det handlar om Katja Kabanova – såväl operan som rollfiguren. Hon sjunger om hur hon inte har en egen vilja, men om hon hade en sådan skulle hon inte träffa sin Boris, vilken alls inte är hennes. Hade hon en fri vilja, då skulle hon hålla sig undan, men hans vilja är hennes. Brimberg är oerhört stark som Katja, något som på ett sätt är paradoxalt, för om hon verkligen var så stark som hon framstod, varför kunde hon då inte hålla sig borta, varför kunde hon då inte fortsätta njuta sitt småborgerliga liv med sin make? Men just detta gör henne så stark. Hon vet att hon inte borde. Hon vill egentligen inte ens möta Boris på ett medvetet plan, men det är en obeveklig kraft i henne som är ännu starkare än hennes vilja. Undergången är ständigt närvarande i klangen Brimberg ger Katja.
När Shao-Chia Lü lyfter dirigentpinnen i ouvertyren blir klangen magisk. Han formar alla detaljer med största omsorg. Orkestern spelar imponerande flexibelt och levande under hans ledning. Ändå fungerar inte orkestern som den tredje aktören, som ömsom allvetare, stämningsskapare eller blott rytmisk bakgrund. Nej, det är alls inget bakgrundsaktigt över Lüs tolkning. Efter den sublima öppningen trycker dirigenten gasen i botten. Brimberg är en av få som tidvis tränger igenom orkesterklangen, men tänk så makalöst det kunde blivit om vi också fick höra hennes svagare nyanser. Denna afton var det inte bara Volga som dränkte Katja Kabanova, men också en dirigent. Förresten, kanske är detta ett akustikproblem. Kanske är det jag som inte känner operahuset i Göteborg tillräckligt väl. Men nu var det så det klingade från rad 14, plats 529. Jag tror förresten inte att det var ett akustikproblem. Blåsklangen var tidvis pressad på ett sätt man möjligen kunde önska i ett klimax i en Mahlersymfoni och som man kunde förvänta från en amerikansk blåsorkester, men att dränka sångarna var synnerligen opassande så länge vi har med musikdramatik att göra.
Trots detta ger det mersmak att vara i Göteborg. Detta var första gången sedan öppningssäsongen som jag var där. Castingen i föreställningen var bra och orkestern fungerar mycket väl som en operaorkester, så om de bara hade en mera taktfull dirigent kunde detta blivit strålande.
3/5 2009 Göteborgsoperan
Janáček: Katja Kabanova
