När Renée Fleming viskar såsom hon gjorde i ”J’ai versé le poison” från Massenets Cléopâtre, då uppvisar hon röstkvaliteter som är helt unika i världen. Som få andra sopraner kan hon få ett lågt register att klinga övertygande och bärande, trots att hennes röst är mycket återhållsam. När Fleming gästade Oslo konserthus började aftonen med höjdpunkten, nämligen denna obeskrivliga klang som är så vacker att man inte behöver någon musik för att klä den. Bara ljudet i sig är tillräckligt. Men så stannade konserten av. Det vore helt fel att säga att det var dåligt, för dessa superkvaliteter glimrade till genom hela kvällen, men Fleming framstod som passiv.
Efter paus sjöng hon tre rock-sånger ytterst medelmåttigt. Detta var verkligen ett missbruk av hennes unika kvaliteter. På scenen stod inte längre konstnären Renée Fleming utan det var ikonen Fleming vi såg. Det var också något av ikonen vi hörde i resten av programmet. Just hennes klangkvaliteter sprakade som sagt ofta till, men det var två andra problem. Det första var att hon inte helt bar genom orkestern, vilket inte bara är ett akustiskt problem. Det andra var att fraseringen var alltför ojämn. Det skulle vara att gå för långt att säga att hon pumpade fram tonerna, men stundtals gick det i den riktningen. Skulle jag betalat dryga tusenlappen för min biljett, då skulle jag vara ganska förargad över slappheten från Flemings sida.
KORK spelade som alltid levande och med engagemang, men det blev aldrig magiskt. I så motto passade de bra i samspel med Fleming.
16/11, Oslo Konserthus
Renée Fleming, KORK, Miguel Harth Bedoya (dir.)
Verk av Puccini, Leoncavallo, Cohen, Giordno och flera
