5/11 2010, Oslo Konserthus
Oslo filharmonien, Jun Märkl (dir.), Angela Hewitt (piano)
Verk av Debussy och Ravel
Jag lyssnar inte på klassisk musikk för att ha det trevligt. Orkestreringen av pianoverket Childrens Corner var just trevlig. Allt blev i det lilla formatet. Allt var svagt. Allt var med en tillbakadragen karaktär. Inget var dramatiskt. Ändå visade orkestern varför jag diggar den. Allt var spelat med största tydlighet. Det försiktiga blev ändå hela tiden intressant, klart och rent. Fast jag hade gärna hört dem i andra verk.
Angela Hewitt är en av mina absoluta favoriter, i alla fall när det gäller att spela Bach. Visst är hennes spel elegant i Ravels pianokonsert (för två händer), men hon röt aldrig. Det blev dramatiskt alltför platt då hon behövde spela såsom hon hade långt tyngre armar. Klangligt spelade hon såsom om hon spelade Debussy utan orkester. Hon bar helt enkelt inte, och dessutom borde hon kunna få tonerna att spruta mera.
Jun Märkl var en fin bekantskap. Han har en spännande dramatisk nerv som verkligen klär Ravel. Den gick dock inte fram särskilt tydligt i pianokonserten då Hewitt bromsade hans möjliga kreativitet. I Rapsodie Espagnole var det dock helt andra bud. Den innehöll allt av drama som konsertens öppningsnummer saknade. Skulle konserten varit helt på topp borde han varit mera nyanserad i sättet att skildra klang som färg. Han kunde med fördel lekt mera med insatsers tydlighet, och jag fick intryck av att hans klangtänkande stort sett handlade om styrkegrader hellre än färger.
