Det är långt mellan konserterna där man har höga förväntningar som infrias. Mahler ligger i Jukka-Pekka Sarastes kärnrepertoar. Nionde symfonin tillsammans med Oslofilharmonin var helt i världsklass. Ta andra satsens burleska vulgariteter. Det svänger och är överdrivet så att vi drar upp mungiporna oavsett vi vill det eller inte. Han formar flera olika rytmiska figurer som spelar mot varandra. Han kan hålla linjer i evigheter. Det blir bara större, och större, och större, och till sist blir det ännu större. Ta också hur han kan få hela orkestern att viska, och hur han entusiasmerar dem. Alla drar i samma riktning. Det är engagemang och glöd i varje ton, och man ser det på dem. Man ser såväl respekten för dirigenten som hungern efter att få lov att uttrycka något unikt i musikernas sätt att umgås med sina instrument. Saraste är också en lyssnare som får sista satsens märkliga harmoniska vändningar att framstå som självklara. Det är makalöst vilket dynamiskt omfång som orkestern har under hans taktpinne, men det handlar inte bara om dynamik utan om levande klang. Saraste bevisar att Mahler är störst, och genom det säger han mycket om sig själv.
11/11 2010, Oslofilharmonin, Jukka-Pekka Saraste (dirigent)
Mahlers nionde symfoni