Jag vet verkligen inte hur jag skall förhålla mig till Benjamin Brittens The Rape of Lucretia, och därmed vet jag heller egentligen inte hur jag ska kunna kritisera uppsättningen på Den Norske Opera og Ballett, så jag ska försöka att säga så lite som möjligt i den här texten. Operan är urtråkig. Den är statisk till tusen. Vi hör massor av modernistiska Britten-ostinaton. Kören består av de två personerna Male Chorus och Female Chorus, och delvis är det dessa som inte bara kommenterar handlingen, men som också driver den framåt. Därmed är det väl vettigt att det tidvis blir statiskt, för vad som händer på scenen är ju inte en egentlig handling, men det är endast en konsekvens av vad som måste hända. När jag inte förstår något som helst av verket känns det märkligt att säga att Katija Dragojevic (Lucretia) såväl sjöng makalöst som hon agerade fantastiskt. Hur kan jag säga det då jag har svårt att respektera verket och därmed inte vet vad jag sätter hennes makalösa sång upp emot? Även Marita Sølberg sjöng fantastiskt, vad nu det betyder i Brittens Rape of Lucretia.
Det slutar konstigt. Lucretia blir våldtagen. Hon känner skam. Hon tar livet av sig. Librettot frågar: Var det här allt? Verket avrundas. Så fortsätter det. Nej, det var inte allt. Vi har Jesus Kristus också. Förvisso kan det kännas som en förtröstan att veta att vi inte är ensamma i världen, men dramaturgiskt var det här minst sagt märkligt. Det var två tråkiga timmar jag spenderade på operan. Ändå ger det mersmak. Jag vill få något ut ur det jag nu alls inte begrep.
1/2 2011, DNOB
Benjamin Britten: The Rape of Lucretia
