Underbar operaöppning

Cavaradossi och Tosca

I afton öppnade inomhussäsongen för allvar i Den Norske Opera og Ballett, och det hela var underbart. Paul Currans regi är visserligen helt traditionell. Egentligen tycker jag att det är svårt att kritisera sådan regi – och jag säger medvetet ”sådan” för det vi såg här har vi sett otaliga gånger. Det här är ett klassiskt sceniskt skådespel som inte skall vränga själen eller utröna människans hopplösa position i ett universum som är på väg att kollapsa där det heller inte finns varken någon Gud eller mening med livet. Ändå älskade jag den här föreställningen. Curran har fått sångarna att agera skådespelare, men framför allt är de bäst på det de skall kunna bäst, nämligen att sjunga. Regin låter också rösterna komma i centrum. För att det då ska bli bra krävs mycket från castingen.

På denna punkt var föreställningen helt perfekt. Det är sällsynt med en så pass jämn casting, såväl i Norge som internationellt sett. Elena Pankratova (Tosca) och Miroslav Dvorsky (Cavaradossi) var ett underbart par som både behärskade den desperata stillheten som de uttrycker i sina mest kända arior (Vissi d’arte, vissi d’amore och E lucevan le stelle) som de kunde med lätthet sväva över en operaorkester som spelade med fullt tryck. Även Kjetil Hugaas gjorde en övertygande roll, såväl med hans fylliga basröst som han lyckades skapa en härligt humoristisk figur (det borde stå stora skyltar vid ingången till operan där man tydligt proklamerar att det är lov att skratta!). Jag var dock inte särskilt imponerad av Jason Stearns som sjöng Scarpia. Det är inte nog att sjunga imponerande när man skall skildra en av operahistoriens två mest djävulska män.

Dirigenten och musikchefen på DNoB John Helmer Fiore ger mersmak på alla sätt. Jag har många gånger sagt att det är underbart att höra hur operaorkestern har vuxit, så det ska jag inte upprepa mera nu. Fiore är en intressant dramatiker som har musikerna i sin hand med alla små ständiga temposkiften. Han tillåter sångarna att växelvis deklamera och breda ut sig i Puccinis långa linjer. Han kunde dock låta tempona flyta på ibland. Där var det en dramatisk nyans som saknades. Det är emellertid en petitess i det här sammanhanget. Summa summarum var detta en härlig start på operasäsongen.

Puccini: Tosca

26/8 2010, Den Norske Opera og Ballett

Nyhetsbrev
Hold deg oppdatert på nye artikler om musikk. Jeg deler selvfølgelig ikke din e-postadresse med noen. Du kan når som helst melde deg av nyhetsbrevet.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *