Blodfattig humor

Även om endast en minoritet av män på klassiska konserter bär slips vill jag påstå att slipsen sitter för hårt runt halsen hos den gemene konsertbesökaren. Ramarna runt den klassiska musiken måste luckras upp. Till skillnad från många menar jag dock att vi fortsatt måste ha plats för det rena lyssnandet, för musikupplevelser i ett halvmörkt rum där alla sitter stilla, där musikerna bär svartvita kläder och vi får illusionen av att musiken inte är förmedlad, men att den blott och bart är, att den bara existerar som en ideell och tidlös kategori. Men nu är det inte dessa upplevelser jag önskar tala om.
P.D.Q Bach (1807-1742?), alias Peter Schickele försöker luckra upp med humor, och jag önskar så innerligt att han kunde presentera något á la Victor Borge när han var på sitt bästa. Då fick vi höra raffinerade arrangemang – bara tänk på hur han lyckades väva in Happy Birthday i otaliga kända klassiska kompositioner – och dessutom kunde han ju stundvis spela piano väl. Visserligen får P.D.Q stormande applåder från publiken i denna liveinspelning, och kanske har han en sällsynt karisma, men när jag sitter och stirrar på min cd-spelares timer är jag mer koncentrerad på att tiden skall gå än på att faktiskt lyssna till musiken. Arrangemangen är platta, citaten för klumpiga och poänget verkar mest vara att spela fel. David Düsing låter dessutom lite som en Olga Marie Mikalsen, men jag tror tyvärr inte att det är avsiktligt. Armadillokvartetten och Michèle Eaton är dock ordentliga musiker, men det hjälper lite. Nej, nu skall jag verkligen inte ta upp er tid längre.
P.D.Q Bach. The Jekyll & Hyde Tour
Peter Schickele (enabler), Michèle Eaton (off-coloratura soprano), David Düsing (tenor profundo), Armadillokvartetten
Telarc
Söker ni humor i musiken kan ni väl hellre kika på denna: http://youtube.com/watch?v=ifKKlhYF53w