Visserligen visste jag redan tidigare att jag var förälskad i Anna Netrebko, men när jag ser I Puritani vet jag det ännu mera. Operan är egentligen en vits. Maken till tunn handling får man leta länge efter. Förvisso är dess historiska bakgrund allvarlig till tusen, och kärlek är likaså ett tema att ta på yttersta allvar, men hela operan är en stor förevändning. Den är till för att Bellini skulle få lov att skriva strålande vackra arior, och i den här uppsättningen från Metropolitan verkar det också som om den är till för at ge kostymavdelningen en ursäkt att agera extravagant. Skådespelet är stelt. Sångarna gör inte mycket annat än att stå där, men på något sätt känns det som vad musiken uppmanar till. Det stora undantaget är min förälskelse: Anna. Hennes förälskelse är genuin och likaså hennes nästan-vansinne i andra akten. Mest av allt har hon en himmelsk röst som får allt annat på den här DVDn att blekna. Jag vet inte helt vad det är med hennes röst eller utstrålning, och även om jag menar att jag delvis är kritiker för att jag vill försöka tala om varför jag inte kan tala om det mest väsentliga med musiken, så tänker jag låta bli att försöka idag. Jag tänker lämna dig, min kära läsare, med att ytterst bedyra hur genuin min entusiasm är.
Metropolitan Opera
Bellini: I Puritani
Netrebko, Cutler, Vassalo, Releya, Summers (dir.)
Deutsche Grammophon
