9/10, Oslo Konserthus
Oslofilharmonin, Petra Lang (mezzosopran), Sølvguttene, Filharmonins kör (kvinnorna)
Mahlers tredje symfoni
I afton skolkade jag från Ultimafestivalen. Åter var det Ardittikvartetten som spelade, och detta «åter» syftar till en ordentlig repetition. År efter år har de kommit. Förvisso är de i absolut världsklass – Ardittikvartetten – ja, de leder och definierar vad världsklass är i den nutida musiken. Ändå, såsom min kollega i Aftenposten redan påpekat, finns det ju andra kvartetter som kunde vara spännande att höra. Likafullt, jag är oerhört tacksam att jag hörde förra årets konsert med dem, på vilken de spelade Ole-Henrik Moes Vent Litt Lenger. Det var undertecknades absoluta höjdpunkt från Ultima det året. Idag damp inspelningen av verket ned i brevlådan, och jag gläder mig som ett barn till att höra verket igen. Men i afton hörde jag som sagt inte Ardittikvartetten. Istället gick jag till ett fullsatt Oslo konserthus.
När Oslofilharmonin spelar Mahler med Saraste blir det oftast helt makalöst. Det är en säregen kemi och energi som uppstår när han dirigerar den högromantiska repertoaren. Jag beundrar honom för den viskande stråkklang han får till när alla spelar svagt tremolo. Jag beundrar hans långa linjer och hans sätt att böja tiden. Jag beundrar hans sätt att tänka drama, hans dynamiska register och hans sätt att entusiasmera musiker till att prestera över deras yttersta. Allt var på plats i afton. Det var makalöst. Ändå var det inte magiskt, vilket det varit många gånger tidigare med denna lyckosamma kombination. Att söka varför är egentligen lite respektlöst. Det blir lite att framhäva egna preferenser som recept på ett lyckat framförande, vilket går på bekostnad av respekten för vad orkestern faktiskt åstadkom. När det gäller lite instrumentala oklarheter handlar det förstås inte om egna preferenser, men sådant glömmer man omedelbart och är således inte viktigt. Jag tror hans långa linjer blev problematiska i denna symfoni som har så pass tvära kast. Jag tror att den polerade attityden i andrasatsen är problematisk. Jag anser att den måste tolkas långt mera vulgärt. Jag tror det var något med det sätt Saraste böjer tiden som var problematiskt, vilket jag ju vanligen uppskattar. Kanske var det detta som höll tillbaka. Kanske var det en slags kemi som inte var helt på plats mellan Saraste och partituret. Tja, vad vet jag egentligen? Ändå kan jag bara böja mitt huvud för allt han formar och berättar. Den stående ovationen var välförtjänad. Går allt så optimalt det kan göra mellan Saraste och orkester kan den bli ännu mera välförtjänt.
Mezzosopranen Petra Lang hade vackra vokaler, men vad hjälpte det när hon spottade konsonanter såsom om hon sjöng Wagner. Sølvguttene och kvinnorna från filhamonins kör var ypperliga.