23/9, Den Norske Opera og Ballett
Verdi: Don Carlo
Man ska inte börja en text med att ursäkta sig för dens stil men det gör jag här. Jag kommer inte att vara välartikulerad. Jag måste skriva fort den här gången. Om du inte är en av de lyckligt lottade som redan har biljett till Don Carlo, då borde du sätta hjärtat i halsgropen och börja svetta i händerna av att läsa min lilla blogg idag. Föreställningen är nämligen bland det råaste jag sett i operaväg. Det är helt makalöst att vi kan få se något som detta i Norge.
Det är mycket jag har kritiserat DNOB för, men det är svårt att tänka på något som helst av det nu. Jag vill har mera av Don Carlo! Jag vill ha flera samarbetsprojekt med Covent Garden, Royal Opera House och Metropolitan. Anja Harteros är helt rå. René Pape är helt rå. Peter Mattei är nästan helt rå, och de norska som sjunger i föreställningen är mycket väl valda för sina roller. Orkestern spelar helt på topp. Dirigenten Guidarini krävde massor av dem. Han krävde stora rubati och klangfinesser. För ett par år sedan hade han inte fått svar. Det hade blivit som hunden som ser på tv. Hunden förstår inte så mycket. Dirigentens intention hade stannat i pinnen utan att kommuniceras. Men orkestern växer i kvalitet. Resultatet var inte bara att orkestern spelade med dramat men nivån var så pass hög att detta var en orkesterprestation i sig. Med sångare i absolut världsklass, en krävande dirigent, en scenografi som såg som tagen ur en målning av Velasquez, en orkester som svarar, och sångare som agerar som skådespelare; med allt detta var det sammantaget en helt extraordinärt makalös föreställning som vi alltför få utvalda har fått se. Beklagar åter mitt begränsade språk men den här gången skulle det tvunget gå fort.
