Barockensemble från Toronto

Hur klingar barocken egentligen? Många skulle säkert börja med att säga att stråkinstrumenten inte ljuder lika starkt som de moderna stålsträngade instrumenten. Ännu tydligare är nog klangfärgen. Det låter smalare på något sätt. Tonen är mera omedelbar samtidigt som den är mera sårbar. Om en modern stråke mister trycket mot stålsträngen fortsätter tonen att klinga. När barockviolinisten lyfter stråken från sin tarmsträng är efterklangen obefintlig i jämförelse. Istället får hon emulera avklingandet, och just i detta ligger de gamla instrumentens styrka. Låt vara att instrumenten klingar tunnare, men de är oerhört mycket mera flexibla än moderna instrument. Typiskt för barocken är hur tonerna sväller och avtunnas. Typiskt är också hur framstående ensembler använder detta för att kunna artikulera och arbeta med att ge olika toner olika tyngd. Resultatet är att de får musiken att svänga på ett sätt som vi kunde kalla en barock-groove.

Jag hoppas att jag har beskrivit något av den gamla musikens egenart och skillnad gentemot den konventionella klassiska musiken, och att jag gjort det övertygande nog för att även barocknörden skall nicka instämmande. Varför skriver jag då detta? Jo, under eftermiddagen har jag stiftat bekantskap med ensemblen Tafelmusik. Jag skämdes lite för att jag inte kände till dem innan jag kom på konserten. Diskografin var nämligen imponerande lång. Tafelmusik gör precis det jag beskrivit ovan. Problemet är att de inte gör något mera. Jag vill hävda att ovanstående är barock grundkunskap. Det inte en enkel kunskap att utföra, så man skall vara full av beundran för en ensemble som behärskar detta. Tafelmusik klingar barockigt till tusen, men det är inget mera än så. Det låter inte bättre än Norsk Barokkorkester när de har en bra dag, och båda ensemblerna kunde man säga är ypperliga på ett nationella plan. Men, med grundkunskap når man inte till stjärnorna. Jag kunde rada upp vad jag saknar, såsom att artikulationen vore mera mångfacetterad, att vi hade spänningar i tid som gick emot den grundläggande rytmiken, att de drev upp tempo till något absurt virtuost eller kanske att de hade en större klangrepertoar och kanske till och med att de vågade spela på gränsen till fult. De gjorde dock inte detta. De gjorde bara vad man kunde förvänta av dem, och det är inte tillräckligt.

Kände du inte till Tafelmusik sedan tidigare behöver du inte skämmas. Om eftermiddagens konsert är betecknande för vad de kan har de inte mycket mera att komma med än att underhålla sin åldrande publik. Skakad blir man inte. Kanske det är väl så bra. Jag tror inte att jag sett en så åldrande publik som på den här konserten, så frågan är om de skulle orka med kraftigare uttryck. Det är första gången jag är på klassisk konsert i Kanada. Låt oss hoppas att de gråa hårens fullständiga hegemoni är undantaget, för om detta var typiskt så har den klassiska musiken en kris på andra sidan Atlanten som vi i Skandinavien inte kommer i närheten av.

24/1, Trinity-St. Paul’s Centre, Toronto
Tafelmusik, Jeanne Lamon (ledare), Tyler Duncan
Bach: orkestersviter, Kantat: Ich habe genug samt två arior

Nyhetsbrev
Hold deg oppdatert på nye artikler om musikk. Jeg deler selvfølgelig ikke din e-postadresse med noen. Du kan når som helst melde deg av nyhetsbrevet.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *