Det är svårt att sätta ord på min frustration över Poppeas Kröning på operan i Oslo utan att använda ett alltför respektlöst språk. Den musikaliska ledelsen var synnerligen medelmåttig. Monteverdis musik är oerhört rik. Operan är en av de riktigt stora i historien även om den inte fått den självklara platsen på parnasset som de stora romantiska operorna eller L’Orfeo. Alessandro de Marchi skapar en vacker klangvärld som låter tidsenlig, men det är alltför platt och karaktäriseringarna är svaga. Man kan säga det samma om sångarna generellt även om kritiken här måste gå helt upp i ledelsen. Detta var fullständigt fel casting för Poppeas Kröning. Gregory Reinhart var en vits som Seneca. Hans konstfärdiga vibrato dödade all möjlig interaktion med Monteverdis klangvärld. De enda som kunde utmana partituret var kontratenorerna, men de sjöng utan någon särskild konstnärlig integritet. Sångarna agerade tamt och regissören Ole Anders Tandberg krystade visserligen fram en del breakdance-rörelser i början av verket, men annars var regin stillastående. Precis innan jag lämnade salen i mitten av andra akten började det hända saker på scenen. Då tog nämligen Seneca livet av sig och han blev avrunkad och fistad. På bakgrund av allt det tama som hänt tidigare framstod detta helt utan vilja till att problematisera dramat. Istället var det en tom provokation som jag bara ställde mig helt oförstående till. Vill du se hur bra Poppeas Kröning kan bli rekommenderar jag varmt den nya utgivelsen på Decca.
3/10, Den Norske Opera og Ballett
Poppeas Kroning
