Idag har jag lärt mig att Händel var konstsamlare. Jag har lärt mig att hans favoritmotiv var nakna kvinnor och att hans privata samling i London innehöll målningar av Rembrandt, Tizian, Bruegel, Watteau och Canaletto – den sista tavlan var kanske till och med köpt direkt från konstnären själv. Jag har också lärt mig att Händel är den oftast avbildade konstnären i för-fotografisk tid samt att han var den första kompositör som det skrivits biografi om.
Genom att se filmen Barockstar har jag också fått förstärkt min tro på hur svårt det är att göra intressanta dokumentärer, om de så är om historiska eller nutida personer och fenomen. Filmen tar för sig hela Händels liv och är hopplöst okoncentrerad. Vi får se en rad platser han var på, vi får höra att han komponerade många verk, och vi får vidare höra om hans ekonomiska anligganden. Angående detta och långt mycket mera skrapar regissören bara skrapar på ytan. Filmen är så bred att den är intetsägande. Det är ändå något som gör den till en fröjd. Filmen är nästan konstant ackompanjerad av musik, och det är musiker, ensembler och dirigenter som Akademie für Alte Musik Berlin, Andrea Marcon, Alan Curtis, Sandrine Piau, Christine Schäfer och en rad andra höjdare som står för musiken. Likafullt är den varken värd några hundralappar eller en timmes insats.
Barockstar (DVD)
ArtHaus Musik
