Ser du dansen eller dansarna?, frågar koreografen Rui Horta bokstavligt talat genom föreställningen Object Constant som dansas av Carte Blanche. Se på papperet, säger Ludwig Wittgenstein. Vad ser du?, frågar Wittgenstein. Det kan vara arkets yta, dess textur, dess färg, dess form, dess placering. Likaväl är det samma papper vi ser och talar om. Är det så inte alltid detta en föreställning handlar om? Det handlar om att få oss att se aspekter av saker, och gärna oväntade aspekter. Det är att få se det okända i det kända eller kanske är det tvärt emot att vi ser det kända i något vi alls inte känner. Kan Horta sätta frågan på dagordningen och upplysa oss utöver vad andra konstnärer gör?
Innan vi kommer in i salen läcker kolsyreröken ut bakom läktaren. Inne i salen ligger den tjock över publiken. Den finns där under hela första halvan av föreställningen, och den låter oss se vår egen blick. Vägen är inte längre klar mellan oss och dansarna, men vi kan följa blickens resa på vägen mot scenen. Ljuset i föreställningen är dess höjdpunkt, och det är en osedvanligt aktiv medspelare i föreställningen. Enkla fyrkanter skapas på golvet genom ljus som kommer rakt ifrån taket. Således får dansarna rum man kan stå utanför eller innanför. De dansar ofta utan att vara i ljusets mittpunkt, och vad ser man då av dansarna? Vid ett annat tillfälle är det närmast mörkt i salen. Endast ett ljusrör på scenen upplyser en man. Vi ser först hans siluett, men långsamt avtäcks hans huvud och så framsidan av hans överkropp i det hans motspelare försiktigt flyttar ljusröret över hans huvud och mot hans framsida. På ett ypperligt sätt tematiseras frågan om vad man egentligen ser. Det vi ser är inte nödvändigtvis det vi tror att vi ser. Det är såväl tydligt som det är en fras vi får höra i föreställningen.
Ja, det är en del vi får just höra. Vid sidan av att kolsyreröken agerar med oss i början av föreställningen så möter vi en självupptagen och småpratande man. Han sitter på något som liknar en tennisdomares stol ute i publiken. Han dömer och kommenterar såväl hans meddansare som oss i publiken samt föreställningens gång och estetik. Emellanåt kommer några kvasifilosofiska guldkorn, såsom de jag har nämnt, men det mesta han säger är ganska meningslöst tjat.
Pratet är signifikant för föreställningen som helhet. Det är mycket som händer och det är rörigt. Här är mycken aggression i dansen. Object Constant betydde mycket för den nutida danskonsten i början av 90-talet. 2012 känns det som att slå in öppna dörrar. Föreställningen är ett skrik om teman vi för länge sedan har lagt bakom oss. Tematiseringen av hur vi konstruerar verkligheten och dess objekt är inte tillräckligt genomförd för att det skall bli intressant annat än på ett konceptuellt plan.
PS. Det är undertecknande som drog in allas vår Ludwig Wittgenstein i resonemanget. Han är inte nämnd av Horta.
25/1 2012, Den Norske Opera og Ballett
Rui Horta: Objects Constant
Carte Blanche
