I Alan Lucien Øyens Fiction, som ikväll hade premiär på Festspelen i Bergen med Carte Blanche, är det en scen som dansas av två män och en kvinna. Till att börja med tar de tag i hennes ben och går hennes steg, De rör hennes armar, flyttar hennes huvud, får henne att snurra genom att röra hennes torso. De låter henne vara en marionett i sina händer så att hon får dansa deras dans.
Ändå är det inte så enkelt. Hade hon helt lämnat sig i deras händer hade hon kollapsat på golvet. Utan aktivitet kan hon inte ta emot. Snart förstår vi att de steg som verkar livlösa är en tolkning av männens manipulationer, och faktiskt är deras styrande alls inte påtvingande, men det är hellre invitationer. Det är en stor aktivitet i hennes mottagande, och förutsättningen för männens inbjudningar är att de lyssnar och låter ting hända på hennes premisser. Samspelet är likafullt beroende av en grundläggande regel som är satt för dansen, nämligen att rörelsernas initiativ händer på männens premisser. Ändå, vad är det som händer då de inviterar henne? Hon svarar med all sin styrka, eller med ett svagt eftergivande, eller med att försiktigt låta rörelsen fortplantas in i en kroppsdel som inte direkt vidrörts. Således är det alls inte männens dans, men det är hennes dans. Alla tre underkastar sig dock reglerna, och just detta att det är ett givande och ett tagande i dansen är vad som gör att något uppstår som de enskilt inte skulle kunna uppnå genom att styra dansen med viljans kraft. Man kunde säga att reglerna dansar dansarna. Allas uppgift är att lyssna till den dynamiken som uppstår och följa den enligt de regler som är uppställda, oavsett dessa regler är uttalade som ord från koreografen eller som ett underförstått kroppsligt samspel.
Denna sekvens var i mina ögon absolut föreställningens höjdpunkt, och faktiskt var det bland det mest rörande jag har sett dansas på en stund. Øyen önskar inte säga särskilt mycket om föreställningens titel: Fiction. Det verkar dock som om den anspelar på de verkligheter vi ständigt skapar, på hur vi iscensätter oss själva i verkligheten och hur äkthet bara är en viss typ av maktspel. Jag menar att den nämnda sekvensen ypperligt problematiserar temat. Dansarna ingår i roller som på ytan är just ytliga, men att de tillåter sig att spela ett spel är också förutsättningen för hur de uttrycker och kanske också erfar något som inte ryms i den rollen vi kallar äkthet. Skådespelet blir förutsättningen för att de upplever verkligheten i en annan fyllest än ärligheten tillåter dem. Denna sekvens är anledning nog i sig själv till att se föreställningen.
