Om vi bortser från att opera är en form för musikteater så kunde vi säga att den nya Tristan och Isolde på Den Norske Opera og Ballett är en strålande föreställning. Det är svårt att finna övertygande Wagnersångare, och här är det en rad av aktörerna som passar som hand i handske för sina roller. Allra bäst var Karen Foster som helt oansträngt kunde leka fram sina nyanser över Wagners tjocka partitur. Den avslutande Liebestod var en sällsynt innerlig skönhetsupplevelse. Hon är så pass ung att vi fortfarande kan förvänta en betydande växt av röstkapaciteten, och då kan hon placera sig bland legendariska Wagnersångerskor som Waltraud Meier och Birgit Nilsson.
Magne Fremmerlid (Kung Marke) måste också nämnas specifikt. Han har länge haft en mycket rik basröst i vissa register. Han kan få en byggnad att skaka långsamt med svängningarna av hans muller, men för några år sedan var hans kärnregister mycket begränsat. Kom han utanför det blev han tam och ointressant. Han har vuxit och har nu en rikedom i ett långt större register, vilket han utnyttjar till att teckna komplexa rollfigurer.
Robert Gambill var emellertid en blek Tristan. Han hade helt enkelt inte röstkapacitet till att gå i dialog med mångfalden i orkestersatsen. Han stred för att göra sig hörd, vilket blev extra tydlig i den andra aktens duett där han framstod som helt underlägsen Foster.
Under allt detta presterade John Helmer Fiore en mycket intrikat läsning av Wagners partitur. Det finns knappt något svårare för en orkester att spela då kasten mellan olika karaktärer och tempi sker konstant. Vi har en stor Wagnerdirigent som musikchef i Den Norske Opera og Ballett.
Men så var det ju det där med att opera är en form för musikteater. Daniel Slaters regi är statisk, vilket inte skulle varit ett problem om han bara hade något att säga med det statiska. Sångarna står mest stilla på scenen och det är svårt eller omöjligt att gripa de bärande idéerna bakom regin. Det sista behöver ju heller inte vara ett problem om det bara vore så att det svårbegripliga på något sätt berikade vårt sätt att förstå hans grepp. I den andra pausen var vi ett gäng som diskuterade flera aspekter av det vi inte förstod oss på. Det gemensamma för dessa tolkningar var att de var såväl krystade som ointressanta. Slater lyckades inte föda förundran, men mest en uppgiven frustration över vad som framstod som osammanhängande.
Ett exempel kan vara schackspelet som Tristan och Kurwenal spelar i föreställningens öppning. Det gamla brädspelet är så pass symboliskt laddat att man helt enkelt inte kan ha med något sådant i en föreställning utan att det skall betyda något. Det behöver emellertid inte vara helt klart vilken betydelsen skall vara, men vi måste få en antydning om vilken riktning det pekar. Här blev det bara en helt tom obegriplig symbol. Det som diskuterades mest flitigt mellan mig och mina vänner var dock de tre stumma figurerna som uppträdde som en annan typ av modalitet av Tristan och Isolde. De började nakna på scenen i preludiet, såsom Adam och Eva, men det var mer irriterande hur de undvek mening än det var stimulerande för min förståelse av Tristan och Isolde. Behållningen från aftonen kom därmed hellre från Foster och Fiore än från Slaters tomma regi.
