En medelmåttigt spelad Sibeliussymfoni får den finske kompositören att höras ut som en romantiker. Det var alls inget medelmåttigt över Jukka-Pekka Sarastes tolkning av mästarens första symfoni i afton. Mer och mer framstår Sibelius som en modernist i mina öron. Det är slående hur han kastar sig från ett infall till ett annat, från en fras till nästa, eller från en gest till en figur av en helt annan art. Ändå, dessa figurer är romantiska figurer, men de behandlas fragmentariskt, vilket får Sibelius att låta visionär och modernistisk. Utan kontroll över orkestern blir Sibelius ett stort kaos av dessa gester. Den medelmåttige dirigenten, den som gjort ett visst arbete, får de romantiska utsagorna att hänga ihop i långa fraser, men priset han betalar är de enskilda utsagorna värde. Saraste låter gesterna behålla sin romantiska prägel, men låter varje musikalisk tanke framträda med egen integritet, samtidigt som han syr ihop de små fragmenten till hela fraser. Det är inte möjligt att göra så. Ändå är det just så Sibelius klingar som bäst i mina öron – och så framstod han i afton.
I den ovan nämnda paradoxen finner vi också ett släktskap mellan senromantikern Jean Sibelius och vår tids Magnus Lindberg. Denne medelålders finländare skapar ofta komplexa ytor av musik där enskilda utsagor står fram med största klarhet. Oslofilharmonin är en orkester av hög internationell klass, och de har instrumentalister i alla positioner som kan låta dessa in- eller utfall framstå sylskarpa, vilket ger Lindbergs Feria en kraft i såväl textur som i driv.
När det gäller Sjostakovitj’ första pianokonsert var allt emellertid inte lika fläckfritt. Håvard Gimse spelade med hög intensitet och med dristigt valda tempi. Orkestern var härlig, och här gav Saraste oss några ögonblick med sublim klangbehandling där vi var tvungna att sträcka våra öron mot scenen. Problemet var att Gimse och Saraste gav oss två olika förståelser av musiken. Gimses spontanitet är makalös i andra satsen, och det är just hans oväntade språng som jag menar gör honom till den intressanta pianisten han är. Ändock, i såväl första som i sista satsen av pianokonserten gick det för fort. Det ironiska och humoristiska i musiken försvann i visserligen imponerande men inte i särskilt svängiga kaskader av raskt fingerspel. I de avsnitt där Sjostakovitj leker med tvära kast, inte helt olikt vad Sibelius och Lindberg gjorde om än med ett annat tonspråk, då framstod det hela nästan fragmentariskt då kontrasterna blev för stora. När avståndet blir för stort förlorar vi normen utifrån vilken vi etablerar kontrasten.
Tine Thing Helseth gjorde en ypperlig trumpetstämma i konserten.
7/5, Oslo konserthus
Oslofilharmonien, Jukka-Pekka Saraste (dir.), Håvard Gimse (piano), Tine Thing Helseth (trumpet)
Sibelius, Lindberg, Sjostakovitj
