Skivbolaget Chandos fyller 30 år – hurra och grattis! – och de firar sig själva med en rad nyutgivningar. Bl.a. finns nu Det Norske Kammerorkesters inspelning av Mozarts Sinfonia Concertante och Konserten för två pianon och orkester tillgängliga i ny dräkt. Inspelningen kunde raskt avfärdas som gammaldags – det vill säga att den inte tar det riktigt gamla på stort nog allvar. Om vi ändå tror att «fel» kan vara rätt, att det kan ligga något konstnärligt värdefullt även i att spela musik utan större kunskap om historiskt framförandepraxis, ja då bör i hålla fast vid denna.
Saken är den att såsom en konventionell inspelning är detta friskt. Det är elegant och lätt. Iona Brown leker med fraseringar och dynamik, och med solister i toppform blir det hela en fest. Vänta lite nu. Jag skrev att det är Iona Brown som leker. DNK har alltmer övergått till att använda spelande ledare – vilket Browns roll också tidvis var. Emellertid har jag vaga minnen av att mina möten med orkestern från mitten av 90-talet var helt magiska. I våra dagar spelar orkestern med en oerhörd energi, vilket kan vara ypperligt i romantisk musik, men i klassisistisk musik saknar jag elegansen, lättheten och leken med mjuka klanger som kräver att en dirigent disciplinerar orkestern. Många gånger har jag önskat att se mannen i pingvinkofta stå framför orkestern. Förutom att denna skivan ger ypperliga Mozarttolkningar, om än konventionella, påminde de mig om hur DNK behöver en dirigent.
Mozart: Konsert för två pianon och orkester, Sinfonia Concertante
Det Norske Kammerorkester, Iona Brown (dir.), Håvard Gimse och Vebjørn Anvik (piano), Lars Anders Tomter (viola)
Chandos
