Rapport från ett stängt hus

Baletten gör ett strålande arbete. De visar sig som nyskapande med beställningsverk och koreografi skapad i och för vår samtid. Efter öppningsföreställningen kan vi inte annat än konkludera med att baletten vann med stora siffror. När det gäller operan ser föreställningen ut som om den är sammanruskad av vad man råkade finna i den gamla byggnadens konstnärliga lager – bara att man lämnade rekvisitan bakom sig. Med få undantag ser vi en form för nummeropera. Vi ser en solist efter en annan ställa sig upp för att sjunga en aria och de delar som faktiskt är regisserade är regisserade mycket sparsamt. Galaföreställningen erbjuder en unik möjlighet till att sprida kunskap och inte minst entusiasm runt operakonsten. Med den eländiga programmeringen är den möjligheten förspilld. Låt oss hoppas att detta på intet sätt är talande för den konstnärliga profil huset kommer att hålla.

Akustik är ett känsligt ämne i Oslo. Konserthuset är en stor katastrof, även om det blivit förbättrat, och den gamla byggnaden där operan höll till var som bekant en teaterbyggnad som åt upp all efterklang. I den nya byggnaden kan man inte känna igen orkestern – och det i positiv bemärkelse. De vibrerar med byggnaden i det djupa registret och mellanregistret är varmt och nyansrikt. Ja, man kan nu höra detaljer i orkesterarbetet som tidigare ätits upp av salens polstrade möbler. Detta är en sal för orkestern att växa i. Ett problem är emellertid att orkestern växer oavsett de önskar det eller ej. Från min plats på elfte rad på parkett var det en tendens till att ljudet bar bättre än önskvärt. Det starka har en tendens till att bli mycket starkt, och under hela galaföreställningen fick vi inte höra några riktigt svaga klanger – om det så var för att de förstärktes av rummet eller att de inte ansågs passande skall jag låta vara osagt. Detta innebär ett potentiellt balansproblem och dessutom kan det hämma den klangliga variationen genom att orkestern måste hålla tillbaka onödigt mycket istället för att spela ut i den fria klang de önskar. Ett sista problem med akustiken är att det höga registret tenderar till att skarpt, något som förstärker vad jag just nämnt. När dessa kritiska bemärkningar är framställda skall det sägas att ljudet framstår som glasklart i salen, och dessutom baseras detta endast på lyssnande från en enda plats.

Vad gäller sången framstår den mycket tydlig. Akustiken från scenen verkar torrare, och sångarna får inte samma växande effekt. För diktionen är detta ypperligt. Vad däremot gäller balans och delvis för klangen utgör det en del av det tidigare nämnda potentiella balansproblemet. Låt oss dock hoppas att goda musiker kan överbrygga dessa utmaningar och hellre använda salens karaktäristik i konstens tjänst.