Richard Wagner (i arrangement av Lorin Maazel): The Ring Without Words
Den Norske Operas Orkester, Lorin Maazel (dirigent)
19/4, Bjørvika
Det er frestade att skriva om vad som inte är, om vad operan borde vara, om en passiv programpolitik, om en öppningsföreställning som bekräftade alla de värsta fördomarna om hur tråkig opera kan vara. Jag kan nog inte lova att jag inte kommer ta upp denna irritation igen om det kommer fler klumpiga och ärkekonservativa beslut eller uttalanden från operaledningen, men nu köper jag premissen att operan valt att inte satsa på egenproduktioner utan att de köper sig till kompetens. I flera fall, såsom när det gäller Lorin Maazel, kan vi gärna lägga till prefixet «stjärn-» till kompetens.
Med sina 77 år är Maazel inte gammal utan erfaren. Faktiskt är det nästan 70 år sedan han debuterade som dirigent! Jag har inte hört maken till levande orkesterspel från operaorkestern så länge jag följt dem. Maazel är en Wagner-auktoritet och tillika en suverän tekniker med dirigentpinnen. Han är en av dem som med självklarhet kan ge en insats i god tid, utan att det går ut över hans frasering. Just i det sista ligger hans styrka, alltså i hur melodier lever, hur inte en ton är som en annan i en fras. Samtidigt som den största uppmärksamheten ges till att få musiken att andas genom den melodiska utformningen klarar han av att balansera klangen, att låta dem växelvis spela ett tjockt tutti, att låta en solostämma sväva över orkestern eller att låta en liten grupp stå fram i intrikat kammarmusikaliskt spel när andra instrument träder i bakgrunden. Maazel visar varje melodis skönhet. Han ger ständigt lyssnaren något att älska eller tänka över, och operaorkestern svarar förebildligt. Med tanke på all den skepsis runt orkesterns kvalitet, vilket jag uttryckt i många andra artiklar, framför allt i Morgenbladet, trodde jag aldrig att jag skulle konkludera så positivt som nu. Detta var en orkesterprestation på hög nivå.
Några ord om akustiken skall också sägas, även om en orkesterkonsert inte ligger i operans kärnområde. Klarheten är utan det ringaste tvivel långt bättre i Operahuset än den var i den gamla folkteaterbyggnaden, men från fjärde rad på parkett saknade jag verkligen att musiken kunde få klinga i rummet. I bästa fall kunde man från en sådan plats förvänta att instrumenten skulle stå fram helt tydliga, men man kunde också förvänta att klangen inte skulle klinga helhetligt, alltså att orkesterns delar inte var uppblandade i varandra utan att de klingade fragmenterat. Förvånansvärt nog klingade faktiskt orkestern som en stor klangkropp även på nära håll. Vad som är långt mindre positivt är att salen är så generös med att ge klangen volym. Det lät lite som om man skruvat upp en radio för mycket, vilket får detaljer till att försvinna i den stora klangkroppen. Jag hoppas verkligen att rummet kan bidra till att göra klangen rundare och försiktigare lite längre bak i salen.
Till sist något helt annat. På www.maestromaazel.com, vilket är hans officiella websida, står det: «He studied [conducting] with Vladimir Bakaleinikoff, and appeared publicly for the first time at age eight, conducting a university orchestra.» På Wikipedia står det inte något om att det var en studentorkester. Istället nämns NBC Symphony Orchestra i nästa andedrag, något som gör att man lätt associerar hans första dirigentförsök som åttaåring med en professionell orkester. I konsertens program har Maazels eskapader vuxit till: «Som sjuåring var han gjestedirigent for NBC Symphony Orchestra». Källkritik är sannerligen ett spännande ämne!
