30/8, Nasjonalballetten
Tornerose
Tjajkovskij, Marius Petipa/Cynthia Harvey
Med 37200 Swarowski-stenar var det mycket som glittrade under premiären på Törnrosa i Oslos vackra opera- och baletthus. Föreställningen är ett extremt ögongodis med makalösa kostymer, och den långt större scenen än i den gamla folkteaterbyggnaden fylldes av storslagna scenerier. Föreställningen är en demonstration i konservatism utan märkbara försök till förnyelse av genren, men har man den imponerande scenografin, 239 kostymer och 6300 meter tyg med i produktionen, då är väl allt imponerande nog till att man inte skall behöva ifrågasätta eller problematisera verket? Konstnärligt är det ändå slående vilken rivande utveckling Nasjonalballetten är inne i. Det är tydligt hur Nasjonalballetten på få år börjat framstå som ett samlat och starkt kompani, där lägstanivån höjts betraktligt och ensembleavsnitten dansas med bravur. För inte särskilt lång tid sedan var Nasjonalballetten inte särskilt spännande att se i sina klassiska produktioner. Även om troligen bara ett fåtal av dansarna som var med den gången visste vad ‘polyrytmik’ var, så var det just det de praktiserade kväll efter kväll.
När det gäller imponerande soloinslag var detta männens afton. Richard Suttie har en oerhörd auktoritet och tyngd (i bästa bemärkelse) i kroppen som får varje gest att tala, och han gjorde en perfekt prins Florimund. Gakuro Matsui som Fågel Blå stod för kvällens dansprestationer med en virtuositet som var organisk och med högsta energi.
Kvällens ledande dansare, Maiko Nishino som prinsessan Aurora, måste det sättas ett frågetecken vid. Visserligen är tekniken imponerande, men uttrycket tämligen platt. Detta innebär ett dramatiskt problem när man sätter henne i kontrast till Syrenfeen som dansades av Hedda Staver Cooke. Den sistnämnda hade ett uttryck som den första saknade. Cooke hade inte bara en mimik som talade, men en hel kropp som uttryckte. Där Nishino lyfte en arm helt isolerat var armen i dialog med torson hos Cooke. Med Nishinos teknik kunde hon lyfta sina ben helt ansträngningslöst, men det är först när lyften spelar mot tyngdkraften som vi blir medvetna om den och tyngden illusoriskt kan upphävas. Vilken roll spelar det att Nishino kan utföra fler battement frappé än Cooke? Knappast särskilt mycket så länge Cooke kommunicerar att hon har mer på hjärtat. Dramat försvagas när bifiguren dominerar över huvudrollsinnehavaren.
Orkestern då, för är det inte dem som jag med min musikaliska bakgrund borde skriva om (jag har faktiskt arbetat ganska mycket som repetitör för balett också)? Michail Jurowski som dirigerade har enligt min uppfattning gjort kanske den bästa inspelningen av orkestersatsen till Griegs a-mollkonsert som finns. Förväntningarna var höga till denna oerhört kompetente man, och hans Tjajkovskij var verkligen full av energi. För några få år sedan hade inte orkestern varit mottagliga för detta såsom de nu är. Vidare är det klart hur orkestern håller på att förnya sig. Här höjs lägstanivån och det klingar ständigt bättre. Ändå händer det alltför många onödiga missar, och det är långt kvar till orkestern alltid sätter karaktärer på sekunden. Samtidigt är det nog inte en orkester i landet som går igenom samma raska utveckling (i positiv riktning!) som just operaorkestern.
1 hendelser på “Ögon- och lite örongodis”
«Samtidigt är det nog inte en orkester i landet som går igenom samma raska utveckling (i positiv riktning!) som just operaorkestern.»
Oj, jeg håper det ikke er underforstått at det er noen andre som utvikler seg i samme fart i motsatt retning! :^)