I Rikard Bergqvists Trollflöjten på Göteborgsoperan är Taminos roll som ädel och modig prins kraftigt nedtonad. När ridån går upp befinner vi oss på en fest på landet. Tamino är otillpass. Han får inte kontakt med andra. Han förstår inte deras vitsar. Han talar med ett annat kroppsspråk och när han närmar sig någon uppstår omedelbart en dissonans. Igenkännandet hos undertecknade är påtagligt och lika obehagligt. Taminoförstår inte gruppens energier eller koder. Han är utanför och blir ofrivilligt en betraktare av något han innerligt skulle vara del av.
8/6 2012, Göteborgsoperan
Mozart: Trollflöjten
Henrik Schaefer (dir.), Rikard Bergqvist (regi)
Bergqvist låter honom så droga sig med vattenpipa, svamp och något han sniffar, och skådespelet kan börja. Bergqvist har legitimerat Trollflöjtens fantasivärld genom psykedeliska droger. Jag är ytterst osäker på hur lyckat just detta grepp var, men låt mig komma tillbaka till det.
Vad som är min största behållning av föreställningen är just hur Tamino är en bland oss. När han sätter Pagageno på plats för att han bryter sitt tystnadslöfte är det inte med den kungliges överlägsenhet, men han gör det som en gemen man med en känsla av tvingande plikt. Föreställningen handlar delvis om förtvivlan och oförmåga att kommunicera. Den handlar om att inte räcka till och om de alltför stora krav som vi kan ställa på oss själva och som vi kan tro att omgivning förväntar av oss. Temana blir tydliga i det Tamino står på scenen långt oftare än han sjunger. Han är ett vittne till en rad scener, och ofta är det någon som fysiskt håller honom tillbaka från att ingripa i den orätt han ser begås. När Pamina sjunger om att ta sitt eget liv då hennes kärlek till honom inte blivit besvarad, då ser han på – oförmögen att trösta henne. Han står på en snurrande plattform – lika ostadig och svår att orientera sig på såsom hans liv är.
Tamino ser också på hur Monostastos försöker våldföra sig på Pamina. Taminoförsöker att gripa in, men hans slag mot den moriske mannen går rakt igenom honom. Bergqvist förklarar i synopsis att Tamino befinner sig i en annan dimension. Denna förklaring är onödig. Det försöker förläna en logik till en scen som kunde bli ännu starkare om omöjligheten att ingripa tala för sig självt. En sådan science-fictionförklaring på Taminos maktlöshet förstärker inte på något sätt vår förståelse för hans oförmåga att handla.
BerqvistsTrollflöjten är ändå musikteater på sitt bästa. Det är en lång rad andra starka regigrepp som kunde nämnas, men för undertecknade var emellertid just teckningen av Tamino aftonens behållning.
Jag sa dock att jag skulle komma tillbaka till slutet. Tamino vaknar upp och befinner sig på kvarlevorna av den fest på vilken han blev drogad. Jag vet inte helt varför Bergqvist valt det här greppet. Förvisso förklarar de stimulantia Tamino intar hur han plötsligt kan befinna sig i en så förvriden värld såsom han kommer till, men det försvagar också kraftigt berättelsen då den inte blir verklig. Trollflöjtens verklighet förblir blott en dröm, ett intermezzo i ett annat liv som vi inte får bekanta oss med. Narkotikan gör det magiska naturligt. De många betydelselagren som finns i händelserna – som spänner mellan religiösa, ontologiska, psykologiska och historiska teman, för att bara nämna något – blir naturliga genom att de blir förklarliga. Bergqvists, Schikaneders och Mozarts historia är stark, och den kunde bli ännu starkare om åskådaren fick förundras något mera över den värld som uppmålas, och om åskådaren oftare fick ifrågasätta det kontrakt hon ingår med verket.
Dirigenten Henrik Schaefer måste också omnämnas när den här föreställningen skall omtalas. Han väljer friska tempi som gör musiken dansant på ett ovanligt sätt. Ibland går det på bekostnad av sångbarheten och deklamationen, men jag uppskattar ändå försöket. Vidare växlar dirigenten tempo i övergångar mellan olika texturer där de flesta orkesterledare låter musiken spinna vidare med samma grundpuls. Detta är härligt, och det tjänar såväl att framhäva orkestersatsens möjligheter som det stödjer det retoriska och deklamatoriska i sången. Summa summarum låter Schaefer orkestern leka på ett sätt vi är ovana att höra Trollflöjten, och med tanke på hur ofta spelat verket är lyfter jag hatten för honom i det han lyckas frambringa unika aspekter av verket.
Till slut måste jag dock uttrycka min förundran över hur ojämn casting det var i föreställningen. Nattens Drottning (Karolina Andersson) skall ha en stor eloge för att hon träffade tonerna i båda sina arior, något som är sällsynt. Pamina (Eva-Lotta Ohlsson) var annars den sångliga höjdpunkten emedan Tamino (Mathias Zachariassen) och Pagageno (Markus Schwartz) hade mer charm som skådespelare än de kunde bära sina roller genom rösterna. Michael Schmidberger saknade helt den auktoritet en Sarastro måste bära.
Trots dessa invändningar hade jag en makalös afton på Göteborgsoperan. Bergqvist och Schaefer understryker att opera är en teaterform, inte en stel serie med arior framförda på en dekorerad scen som opera alltför ofta framstår som.
Läs också min recension av programhäftet här: https://www.magnusandersson.no/sallsynt-meningsfullt-programhafte/. Jag kan garantera att du kommer att lära dig en del nya saker om Trollflöjten i artikeln. Häftet är så pass intressant att det förtjänar en självständig recension.
1 hendelser på “Nyskapande Trollflöjt”
Tilbakeping: Sällsynt meningsfullt programhäfte | Magnus Andersson