Det verkar som om fingrarna är smalare när jag ser mot handryggen i förhållande till om jag kikar på handflatan. Emellertid är det så mörkt att jag alls inte kan urskilja några detaljer. Bara konturerna finns där, så med blotta blicken kan jag inte avgöra vilken sida av handen jag ser mot. Jag ser dock långt mera nu än när ljuset släcktes i Grieghallen. Då kunde jag bokstavligt talat inte något som helst av handen, om jag så höll den omedelbart framför ögonen. Plötsligt upptäcker jag att kvinnan vid min sida har en självlysande klocka. Den lyser svagt, men ändå ger den ett svagt sken helt av sig självt. Jag undrar hur det går till. Jag minns hur min bror berättade att han i kemiundervisningen på högstadiet använde sig av en gammal klocka – kanske från 50-talet – som var radioaktiv. Radioaktiva klockor strålade långt mera än vad annat godkändt provmaterial fick göra. Jag undrar hur hennes klocka funkar. Eller kanske undrar jag mest hur min blick är beskaffad. Klockan blinkar, men när jag ser bort lyser den konstant. Jag ser på den igen, och den blinkar, och åter ser jag bort, och åter upphör dess oregelbundna ljus att pulsera. Ser jag rakt emot den försvinner den. I mörkret ser jag min blinda fläck. Ögonen är inte längre kapabla att skapa kompromissen av intryck som gör vårt synfält helt.
Men varför skriver jag om detta? Det är Festspel i Bergen. Jag hade bestämt mig på förhand för att dissa programmeringen. Var är superstjärnorna? Men så kommer jag till Bergen. Jag går på klassisk konsert där musikerna skall spela i pingvinkoftor. Emellertid vet man aldrig vad som händer på Festspillene i Bergen. Ljuset släcks. Helt. Ur högtalarna strömmar Knut Wiggens EMS för sig själv. Aldrig har det känts så naturligt att lyssna till högtalarmusik. Jag känner en osedvanlig gemenskap med salens medlyssnare. Varför? Bara för att det är Festspel kanske, för att det regnat och varit sol i Bergen, för att det blåst och varit vindstilla, och för att man inte vet vad som händer på Festspillene annat än att man har det bra om man har sina sinnen i behåll och använder dem.
