Att konst inte kan kvantifieras är knappast en nyhet. Ändå skulle man kunna kritisera tolkningen som en skandinavisk bas gör av Furst Gremin för att den saknar djup och tyngd. Det måste mullra i basen och vibratot måste ha en viss form. Övertonsspektret måste vara på ett speciellt sätt så att det klingar av hundratals år med rysk-ortodox kyrkomusikalisk tradition, vilken blivit omvandlat till konstmusikens domäner. Ja, vi kunde sätta upp dessa kriterier och säga vad de skandinaviska basarna saknar. Vi kunde också tänka oss att det var ett lyckligt geni som lyckades återproducera allt detta. Emellertid vill jag säga att det ändå inte skulle klinga rätt. Konst kan inte kvantifieras. Det finns en aspekt av ett framförande som är kulturellt betingat. Taras Shtonda har det i blodet. Klangen är en del av hans mentalitet och fysionomi. Jag svär tyst för mig själv för att jag inte fick med mig hans sångafton för en vecka eller två sedan. Nu prisar jag mig dock lycklig för att jag fick lov att bevittna hans enda aria i Eugen Onegin, som sannerligen var föreställningens höjdpunkt.
Ändå var det Solveig Kringlebotn som skördade de högsta bravo-ropen. På grund av en förkyld rollinnehavare gick hon i produktionen på kort varsel, men detta bryr jag mig egentligen inte om när hon står på scenen. Har hon valt att presentera sin konst offentligt finns det inga ursäkter för att inte stå för vad hon lägger fram. Dock finns det här ingen som helst anledning till att bli defensiv. Hennes brevaria var rörande vacker. Hon spelar Tatjana övertygande, och hon har styrka när hon till sist ger Onegin av hans egen medicin, nämligen avvisningen.
Det var också en stor glädje att höra Eivind Gullberg Jensen dirigera orkestern. Han är en stor dramatiker och han kan få ting att hända i orkestern. Eugen Onegin är ett svårt verk att framföra. Det ligger så mycket dramatik, passion och känsla i orkestern att sångarna lätt kommer i bakgrunden. Gullberg Jensen lyckas dock forma och låta musiken bölja utan att detta blir ett problem. Det klingar nästan så högromantiskt som Tjajkovskij kan göra. ’Nästan’ betyder i undertecknades öron att jag saknade en svulstig klang. Det kunde ha klingat fetare, något som kunde gjort att fraseringen och rubateringen hade drivits ytterligare ett hack eller två. Ändå, vad han gjorde med orkestern var helt strålande, och jag gläder mig redan till att höra honom igen.
11/12 2010, Nasjonaloperaen
Tjajkovskij: Eugen Onegin
Eivind Gullberg Jensen (dir.), Jakub Korcak (regi), Ladyuk, Kringlebotn, Shtonda, m.fl.
