Dorothea Röschmann har massor på hjärtat och det borde varit en fröjd att höra henne. Emellertid sitter jag här och undrar om jag verkligen hörde henne på operan där hon i kväll haft romansafton tillsammans med Malcolm Martineau. De inledde med Schumanns Frauenliebe und Leben.
Han var helt passiv och tillbakadragen i sitt spel. Klangen var verkligen vacker, men vad hjälper det när den inte är varierad. Vad hjälper det när den strålande glada, nästan naiva kärleksförklaringen ”Er, der Herrlichste von Allen” blir till en inåtvänd fundering? Det är lite Röschmann kan göra när Martineau är så slapp. Det började illa. ”Seit ich ihn gesehen” börjar med portaton. Dessa kan illudera hennes andning, där hon är så rörd över hans blotta blick att orden blir som klumpar i halsen. Martineau tryckte ned pedalen och det blev helt legato mellan första och andra ackordet. Pausen innan tredje ackordet kom därmed helt omotiverad. Han var tillbakadragen också i ”Ich kann’s nicht fassen, nicht glauben” som står noterad med forte från början. Dessutom drog han ned tempo. Tempovalen var genomgående passiva, något vi särskilt märkte i ”Er, der Herrlichste von Allen” och ”An meinen Herzen, an meiner Brust”. Förresten, den sistnämnda var inte så långsam. Det var mest att den inte porlade och flöt framåt som den borde.
Det hjälper lite att Röschmann har mycket att berätta när Martineau uttrycker på ett sätt som alls inte bär henne. Tolkningen av Frauenliebe und Leben var en katalog i förspillda möjligheter från ackompanjatörens sida. Vid sin sida för att vända blad (varför har man en bladlus till Frauenliebe und Leben?) hade Martineau John Lidal. Jag är säker på att han skulle ha mycket mera energi att ge musiken. Undertecknade tackade för sig efter aftonens första nummer.