9/5, Oslo konserthus
Oslofilharmonin, Herbert Blomstedt (dirigent)
Haydn, Brahms
När Herbert Blomstedt besöker Oslo är det högtidsstund. Konserten blev en sällsynt urladdning och jag kan inte låta bli att fascineras av denne makalösa dirigent, som också var chefsdirigent för Oslofilharmonin mellan 1962 och 1968.
Det finns två sorters kloka gamla män. Det är de som har något att lära bort, och så är det de som aldrig kommer över sin egen läroprocess. De förstnämnda blir aldrig mer än kloka emedan de sistnämnda – och de är sannerligen sällsynta – är de vi kallar för visa.
Herbert Blomstedt är 81 jordsnurrar gammal men ändå är han som ett barn vid dirigentpulten. Han har en unik förmåga att förstärka vad som redan finns av kollektiv musikalisk vilja i orkestern, samtidigt som han håller en fast hand över det musikaliska förloppet. Hela hans väsen utstrålar en kärlek till musiken, och dirigents verktyg är trots allt inte bara pinnen, men det är väl så mycket auran och personligheten såsom det förmedlas genom blicken och kroppshållningen.
En enda gång har jag använt min position som kritiker till att göra en intervju bara för att få lov att möta en stor konstnär jag beundrar. Detta hände 2005, och mannen jag önskade möta var Herbert Blomstedt. Jag minns hur en musiker i orkestern som vanligen är ganska uppblåst uppförde sig som en skolpojke inför maestro. Blomstedts auktoritet är stor. Men mest av allt minns jag allt klokt han sa. När jag nyss skrev om hans kärlek till musiken är det inte utifrån något han sagt men på bakgrund av hur han förhåller sig till musiken och musikerna på scenen. 2005 ironiserade han över moderna människors förfall in i lättjan och detta skrev jag om hans berättelse om sin egen nyfikenhet:
– Jag tror det är en egenskap som de flesta människor inte känner idag, säger han och så tar han på sig en något arrogant röst: Ingenting är nytt. Ingenting är märkvärdigt, säger han, och på ett ögonblick är han tillbaka med sin egen närvaro. För mig är allting märkvärdigt. Jag är oändligt nyfiken.
Blomstedt sa också följande, något som hos de flesta skulle låta som en tom och kanske arrogant fras, men som hos Blomstedt låter helt självklar:
– Jag kan ingenting. För varje gång jag spelar ett verk måste jag börja från början.
Jag såg väl lite tvekande på honom, för han fortsatte:
– Ja, jag skall vara ärlig och säga att jag kan en del, men jag kan inte bygga på det. Det skulle inte tillfredsställa någon. Det är som med en god maträtt. Den måste tillagas på nytt för varje gång. Man kan inte bara värma upp den.
Hur klingade då detta i fredagaftonens konsert med Oslofilharmonin? Jo, Blomstedt visade hur han klarar av att genomföra ett detaljarbete i Haydns Klocksymfoni (101). Allt var fraserat, det var klart, balanserat, elegant, humoristiskt, ja, det var allt som Haydn skall innehålla. Dessutom var tredje satsen en riktig höjdpunkt såsom en orgie i lekar med rytmen som gick emot tretakten. Orkestern spelade dessutom stort sett non-vibrato, och när de avvek från detta fick det stora uttrycksmässiga konsekvenser. Ändå nådde det helt fram. Det hela var duktigt, ja, det var oerhört imponerande, men jag klarade inte helt av att bli rörd. Men i Brahms första symfoni lades det till något. Jag vet inte vad det var, och det är väl i fascination över det som jag fortsätter att älska musiken. Det handlar om hur en enda ton kan framstå med en oerhörd berättande auktoritet, och när tonerna läggs samman uppstår en magi. Blomstedts Brahms innehåller ett oerhört uttryck. Han är en mästerdramaturg, han kan inspirera till mäktiga klanger, han kan viska, han kan locka ur det bästa ur musikerna, han kan lyssna till harmonier, han kan lägga ut en struktur – dessutom gör han allt detta på en och samma gång. Jag ser allt i hans slagteknik, men jag förstår inte hur en och samma kropp kan tala detta oerhört polyfona språk.
Innan jag sätter punkt för denna artikel måste jag säga något jag sagt många gånger förr. När allt är på plats med Oslofilharmonin äger Norge en orkester i världsklass. Fredagens konsert bar bud om detta, och jag böjer mitt huvud i tacksamhet inför Blomstedt som lockade ut dessa kvaliteter från orkestern.
PS. Om det är någon som kände igen formuleringarna om Blomstedt från början av artikeln är det för att de publicerats i Morgenbladet 17/6 2005.
Citaten kommer från två artiklar som publicerats i Ballade:
http://www.ballade.no/nmi.nsf/doc/art2005092212194623165941
http://www.ballade.no/nmi.nsf/doc/art2005092311371418796063
