Beethoven: op. 109-111
András Schiff, piano
ECM
András Schiff har kommit till volym VIII och ECM skriver op. 109-111 på skivomslaget. Därmed har Beethoven-cykeln kommit till sin avslutning. Det är inte en ton på skivan som Schiff inte utformar med den största omsorg. Det ligger en musikalisk tanke i varje gest. Understämmor dyker plötsligt upp, Schiff rubaterar ständigt för att framhäva allsköns små detaljer i dessa tre oerhört rika partitur. Han ändrar dynamik och klangfärg ständigt, och det hela framstår som en mycket intelligent läsning av Beethoven. Mitt problem är att jag är oenig med i det närmaste vartenda val han tar. I alla fall tror jag det. I alla fall gäller det en del av hans tolkningar. Men jag kommer att ändra mig – senare i artikeln.
Jag har tidigare i Morgenbladet kritiserat honom för att spela med hård klang i de tidiga sonaterna. Det tycker jag inte är problematiskt här. Vad som är problematiskt är hans rubato. Jag köper inte hans sätt att tänka tid. Jag förstår inte varför han skall stressa sig fram i temapresentationen i sista sats i op. 109. Varför skall en del tredje slag i tretakten bli kortare? Varför ska andrasatsens prestissimo vara som omständligt? Dessa var övergripande saker, men det är mest av allt små tempoförskjutningar som äger rum hela tiden. Emellertid förstår jag ytterst sällan vilka detaljerna är som han försöker att framhäva med detta. Resultatet i mina öron blir en fragmenterad Beethoven. Kanske kunde det vara en kul idé att framhäva modernistiska drag vid den kanoniserade mästaren, men på sin höjd är det mitt intellekt som blir övertygat. Mina öron förblir ganska irriterade. Jag förstår heller inte varför han håller sista tonen i op. 109 så länge. Varför fermat? Det står ju inte fermat. Står fjärdedel. Javisst, jag köper ett lätt ritardando, men släpp tonen i tid! Låt den peka ut i evigheten. Låt den skära ett tomrum i tiden. Låt den uttrycka med vad den inte säger – med dens otillräcklighet.
Op. 110. Schiff gör en makalös avslutningsfuga! Han drar tillbaka rubateringarna. Han låter musiken flyta, och alla de positiva egenskaper som jag inledningsvis drog fram vid hans spel kommer nu till sin fulla rätt, och det är helt förbehållslöst från min sida. Men så avslutas fugan med stress, och vi är tillbaka i samma överrubaterande som satsen började med och som jag har så svårt för.
Men jag skulle ändra mig. Det gör jag nu. Faktiskt gjorde jag det lite tidigare. När jag hörde op. 2:1 för första gången tyckte jag han spelade fult. Jag hade samma problem med hans rubato som jag beskrivit med op. 109. Men så tonades det hårda ned i mina öron. Det blev mera direkt än brutalt. Rubatot började jag köpa, men jag tyckte kanske inte att det var helt lyckat. Nu har jag hört op. 111; detta verk som för mig är som en platonsk entitet. Jag får intryck av att alla tolkningar är bleka avbilder av ett ideal, att jag ser ett skuggspel men att det handlar om något helt annat egentligen. Ingen duger helt. Jag uppskattar dock de flesta, men ingen når fram. Schiff är nog den som kommit närmast. Jag tror att hans op. 111 är den bästa tolkning jag hört. Diskanttonerna i andra satsen är mera skimrande än jag hört dem. Han låter inte första sats driva på våldsamt utan han plockar fram tankar jag inte hört tidigare. Han respekterar och framhäver den enorma arkitekturen av den andra satsens variationer. Han spelar med en klangrespekt och -fantasi som är sällsynt. Jag är djupt rörd, och detta ändrar mitt sätt att tänka runt hans tidigare inspelningar. När han kan göra något så nära fulländning i op. 111 undrar jag om han inte haft långt flera poäng i tidigare sonater än jag klarat av att höra. Jag misstänker att hans partiturläsning är långt rikare än jag lyckats avkoda. Kanske ändrar jag inte åsikt om de tidigare inspelningar, men istället för att tycka de är en ren irritation erkänner jag att Schiffs provokationer kommer för att han har något på hjärtat och i sitt huvud som träffar mig. Kanske träffar det ömma punkter, men det träffar. Jag måste ta ställning till det. En sista sak innan jag sätter punkt. Ljudmässigt är plattan helt mästerlig!
1 hendelser på “Himmel och helvete – kanske mest av det första”
Takk for nok en stimulerende omtale og kritikk. Jeg blir veldig nysgjerrig på innspillingene – som jeg dessverre ennå ikke kjenner. Bare en foreløpig kommentar: Rubati er problematiske i Beethoven, noe ditt inntrykk og respons også bekrefter. Det er interessant å lese samtidige vitnesbyrd om Beethovens eget spill, eksempelvis hos Czerny og Fries. De sier blant mye annet at komponisten fremførte sine verker med eksplosiv uttrykkskraft, og ofte så forskjellig og variert at man fra gang til gang nesten kjente seg som stilt overfor et nytt verk. Czerny bruker til og med ordet «eksentrisk» om hans tolkninger. Men, føyer han til, han spilte like fullt «strengt i tempo», opplagt i betydningen uten store avvik fra grunntempoet. Min erfaring er at det nettopp skjer noe magisk når en prøver dette konkret ut på de stedene som tilsynelatende innbyr til utsvevende og rubaterende fremførelser, typisk de parentesiske innsnittene i op. 109’s første sats. Man opplever da at alt faktisk er skrevet inn – over et fast meter. Forsøk selv! – Vel. Bare et innspill.