Under dagarna innan jag gick för att se Giselle på Den Norske Opera og Ballett, har jag funderat på vad verket har att säga oss idag. När någon frågar sådant om musik blir jag ofta irriterad. Det är som om man försöker att få musiken eller föreställningen till att betyda något den inte är avsedd för. Det är som om man inte vill se det essentiella med musik eller med dans. Musiken skall väl klinga väl och dansen skall väl övertyga genom att vara välutförd? Det är väl egentligen inte mycket mera med konsten, och är det inte därför den är så stark? Skall konsten betyda något måste vår ledstjärna vara Adorno som hävdade om den andra wienskolans musik hävdade att konstens kraft ligger just i att den undviker mening. Samtidigt utestänger det mycket intressant musik från vår tolknings parnass då den inte passar in i mönstret. Låt oss därmed lämna Adorno bakom oss, och hålla oss till tanken om att konsten betyder konsten och inte något mera.
Varför sätter man upp något som Giselle idag? Den klassiska musiken anklagas ofta för att vara museal, men det är då ännu värre med en balett som Giselle. Varför? Jo, nutida koreografi av historiska verk baseras på tradition. Cynthia Harvey, som är den som iscensatt Jean Coralli och Jules Perrots koreografi, berättar i programboken om hur hon orienterat sig mellan de sex olika uppsättningarna av föreställningen som hon har deltagit i. När hon stod inför val med dansarna skall hon ha sagt: ”dette har jeg sett, dette har jeg vært med på å gjøre, la oss se hva som fungerer best for dere”. Det är ju sympatiskt att hon tar med dansarnas konstnärliga integritet i beslutsfattandet, men beslutet fattas ändå primärt med traditionen som grundval kryddad av vad hon och dansarna helt personligt tycker om traditionen. Kan det bli mera musealt?
Nu kan det ju låta som om jag är sur och kritisk, men så är alls inte fallet. Jag har bara gått och förundrat mig över vilken kärlek man kan hysa till ett konstuttryck som är så pass stagnerat, ett konstuttryck där historien som skall berättas är tunn och inte kan problematiseras då baletten saknar ord att tala med, och där det direkt språkligt-semantiska som framförs i det enkla mim-språket man har i balett är närmast primitivt. Trots detta sätter jag Giselle mycket högt, och det är det många med mig som gör.
Baletten skall inte betyda något mer än den tunna historien den framställer. Vi skall inte lägga några intrikata tolkningar över den. Det skulle kväva den. Låter vi den var vad den är så kan den framstå i sin allra bästa dager. Då kan vi ta de oproblematiserade händelserna på allvar och de kan slå oss med en förvånansvärt stor kraft.
Det här har konsekvenser för hur jag kritiserar den. Jag kan avfärda den eller ta den på dess premisser. Jag väljer förstås att göra det senare, och därmed har jag förklarat mig vara del av beundrarskaran hellre än att jag upprätthåller en kritisk distans (om nu en sådan finns). Att fråga hur föreställningen är, är nästan synonymt med att fråga hur goda dansarna var. I korthet: strålande! Se föreställningen!
Maiko Nishino är en strålande Giselle. En sak är att hon har den ungdomliga glädjen och naiviteten hos Giselle, men hon är så mycket mera. Hon har en osedvanligt stor uttryckspalett. Det gör henne till mer än en dansare. Hon blir den aktör hon måste vara såväl i första aktens resa från eufori till död genom förtvivlan, till att hon som död (hon har blivit en så kallad Wili) kan visa omsorg och oro för sin älskade Albrecht i andra akt. Richard Suttie har också den ståtlighet man kan förvänta av herremannen Albrecht, och det utövar han i såväl majestätiska språng som i sitt starka sätt att vara på scenen. Kristian Ruutu dansar förvisso strålande som Hilarion, skogsvaktaren som också tävlar om Giselles gunst, men jag förstår inte hans karaktär. Man kan ju lätt känna för honom, för livet går honom emot, men jag saknar att han valde att mera aktivt träda tillbaka och vara tråkig, eller att han kunde besitta mer passion eller att han valde ett annat sätt att visa något vi inte kände eller som vi borde känna med Hilarion.
Till sist är det bara att lyfta hatten för kompaniet. Särskilt kvinnorna, som äger scenen i nästan hela andra akten, har ett samspel på en mycket hög nivå. Orkestern skall också få en eloge. De gör det möjligt att tro på Adolphe Adams inte överdrivet intressanta musik, och det är minst sagt en prestation. Kanske är det en drill eller ett tremolo som skakar oss åskådare och lyssnare eller kanske det är fullt tryck som också sätter oss fastare tillbaka i våra stolar. Det är märkligt att tänka tillbaka ett decennium och jämföra kvaliteten hos såväl dansare som orkester. Såväl utvändigt som konstnärligt är operahuset nytt.