Kaija Saariaho: L’amour de loin (DVD, 2005)
Regi: Peter Sellars
Finley, Upshaw, Groop, Salonen, Finska Nationaloperan
Deutsche Grammophon
Jag lyfter hatten i respekt för att Festspillene, tillsammans med Den Nye Opera, sätter upp Kaija Saariahos L’amour de loin, vilket är en av vår tids allra viktigaste operor. Jag lyfter också hatten för att det är en egenproduktion, och jag lyfter till slut hatten för det mod Festspillene och Den Nye Opera visar genom att överhuvudtaget våga sätta upp en nutida opera som hela festivalens flaggskepp. När Dragset och Elmgreen har fått i uppdrag att skapa såväl regi som scenografi i form av ett operatiskt stumfilmsprojekt, där sångarna skall koncentrera sig om att vara just sångare, och handlingen skall illustreras, då skall vi säkert hålla hårt i hatten, förståelsen och förståndet, och vi skall nog förvänta oss att de under inga omständigheter kommer att infria våra förväntningar. Skulle föreställningen däremot likna den uppsättning som finns dokumenterad från Helsingfors, då kommer publiken att möra en stor utmaning. Saariaho, librettisten Amin Maalouf, och regissören Peter Sellars har skapat ett drama som visserligen utspelas över en tid, men som är i det närmaste rensat från handling, och det hela föregår i en bra bit över två timmar.
Pilgrimen uppväcker prins Jaufré Rudels kärlek till grevinnan av Tripoli, Clémence. Jaufré har aldrig sett henne, men älska henne kan han – eller kanske är det idén och tanken på henne han älskar, eller kanske blott hans egen längtan. Det är slående hur han inte låter Pilgrimen beskriva henne, utan han tystar Pilgrimen för att själv måla ut hennes oöverträffade skönhet. Clémence förblir i hans sinne vad han själv önskar hon skall vara. Pilgrimmen reser tillbaka till Tripoli och, inte helt oväntat, faller också Clémence för Jaufré, om än heller inte hon mött honom. Hela operan föregår på en mörk scen där Jaufré och Clémence lever i var sin trappa och Pilgrimen reser i båt mellan dem. Scenografin skapar en rad vackra scener och tillika bidrar den till berättande situationer. När Jaufrés trappa går rakt ned i det svarta vattnet blir det så tydligt, utan att åskådaren skrivs på näsan, vilket stort steg det är för honom att lämna sin boning (trappan). Men han gör det, han reser till Tripoli, han bli sjuk på vägen, men hinner förklara sin kärlek till Clémence innan han dör, och kärleken återgäldas från hennes sida.
Saariahos musik är tämligen typisk Saariahosk. Hon leker med klangkroppar och berättar med densiteter. Hon berättar i spänningen mellan ren ton och brus. Hon berättar med en metamorfosisk instrumentation. Hennes musik är en yta. Den är konstant men alltid i rörelse, där små gestiska krusningar ömsom kontrasterar, ömsom färglägger hennes musikaliska måleri. Saariaho är sannerligen neo-impressionist. Det är få kompositörers musik som jag vill kalla för vacker, men hennes musik gör detta utvattnade adjektiv genuint. I en sådan musikalisk studie i stillhet säger det sig självt att vi inte får rappa recitativ utan att Saariaho skulle våldföra sig på sitt eget tonspråk, vilket hon naturligtvis inte gör. Nej, denna opera berättar genom stämningar och känslor runt de tre rollfigurernas tankar såsom punktnedslag. Tillståndet är regeln och resonemanget är undantaget som dramatiska kategorier. Jaufré Rudel, Clémence och Pilgrimmen berättar sin historia ett i språk högstämt nog till att göra det opersonligt, så att musiken kan vara den ledande dramaturgiska kraften. Jag har redan använt ordet vacker, men jag gör det gärna igen för att summera den finska produktionen som föreligger på dvd.
Det är svårt att spekulera över hur något skall bli som man egentligen inte har kunskap om. Men jag tar chansen. Jag tror det ligger stora möjligheter i att lämna regi och scenografi i Dragsets och Elmgreens händer. Saariahos skapelse är så psykologiskt tät att den ställer omänskliga krav i form av att någon skall sjunga och agera samtidigt. Kanske vill vi heller inte ha ett ansiktes svar på musikens känslotillstånd, men kanske konsten kan göra ting ännu oklarare så att vi paradoxalt nog kommer närmare ett uttryck för den tätheten Saariahos musik förmedlar? Men så finns det ju en möjlighet för att orkestern inte håller måttet, för att solisterna inte bär rollerna, eller för att Dragset och Elmgreen ramponerar föreställningen med osmakligheter. Då finns ju alltid den konstnärligt ypperliga dvd’n att tillgå.
