Ett verk som inte längre är

Sist jag såg Enleveringen från Seraljen fick jag bevittna avskurna bröstvårtor, sånger rakt in i rollfigurernas fittor (ursäkta språket, men det harmonierar med föreställningens art), läderremmar och allsköns andra medel som försökte provocera publiken. Det lyckades, men inte när jag såg föreställningen på Festspelen i Bergen 2007. Några år tidigare, 2004, när föreställningen hade sin urpremiär på Berlins Komische Oper, då utlöste den ett ramaskrik. Jag talar förstås om Calixto Bieitos våldtäkt på Mozarts opera. Det är intressant att se vad som hände kort tid efter Berlin-framförandet. Föreställningen togs till operavärldens barm, och även om en förnuftig kvinna utbrast i ett fy fan! under föreställningen då en bröstvårta blev avskuren applåderades senare arior ganska smaklöst. Publiken hade gått från chock i Berlin till att applådera borgerskapet förträffliga tolerans samt kännedom runt operavärldens senaste påfund i Bergen. Jag menar att Bieito ropade varg!, varg! med sin föreställning. Föreställningen blev initialt stark då verkningsmedlen var så starka, men föreställningen förlorade mycket raskt sin kraft. Problemet är att han visade allt. Det var inget för oss åskådare att fylla i. Det hela blev som kiosklitteratur som refererar hellre än att låta oss delta i konsten. Oavsett vad man menar om föreställningen har Calixto Bieito förändrat själva förståelsen av vad Enleveringen från Seraljen är för något, vilket har konsekvenser också när jag ser en äldre inspelning av operan, nämligen Harnoncourt, Ursel och Karl-Ernst Herrmanns uppsättning från Theater an der Wien 1989.

Föreställningen har visserligen en ytterst sparsam scenografi. Första akten utspelar sig framför Bassa Selims port, vilken är en kal vägg som täcker största delen av scenen. Andra och tredje akt är från insidan av hans palats, och det består av en kal labyrint. Dessa abstraktioner är dock endast scenografiska. På den bakgrunden låter herr och fru Herrmann (regissörerna) ett traditionellt drama utspela sig, där rollfigurerna har halv-historiska kostymer, dvs. de är tolkade i ljus av det sena 80-talet. Föreställningen baserar sig i korthet på att blott låta dramat utspelas, och alla tolkningsförsök eller förvrängningar som Bieito utförde är helt frånvarande. Samtidigt, hade vi sett detta på 80-talet hade vi säkert kunnat förstå det som ett spänstigt försök på att omtolka verket. De sceniska abstraktionerna upplyfter såväl det intima skådespelet som sångkonsten på bekostnad av den storslagna och spektakulära operakonsten som kunde tänkas fullproppas med klichéer. Ja, jag hade säkert diggat den här uppsättningen före jag såg Bieitos föreställning. Nu, 2010 är den märkligt tam, trots ypperliga sångare, en makalös skådespelare i Hilmar Thate (Bassa Selim) samt Harnoncourts energiska orkesterledning. Ouvertyren är obetalbar. Ändå, Bieito visade en potential i Mozarts verk. Han visade hur operan kan ha en oerhört skarp udd, även om jag menar att udden var felriktad. Bieito har förtagit den stora uppskattning jag tidigare kunde haft av den här föreställningen, och han presenterade inte ett vettigt alternativ. Jag känner mig berövad Mozarts verk. Det finns inte längre. Jag vet inte hur det skall kunna tolkas utan att bli antingen tamt eller misslyckat spektakulärt. Trots alla höga tecken på kvalitet blev den här tolkningen av Mozarts Enleveringen från Seraljen endast dryga tre timmars verklighetsflykt och underhållning.

Mozart: Die Entführung aus dem Serail (Theater an der Wien)
Deutsche Grammophon

PS. Tycker själv att min recension av Bieito-föreställningen blev riktigt bra och att den fortfarande kan ha aktualitet. Den ligger i Morgenbladets öppna arkiv: http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20070608/OKULTUR/106080036

Nyhetsbrev
Hold deg oppdatert på nye artikler om musikk. Jeg deler selvfølgelig ikke din e-postadresse med noen. Du kan når som helst melde deg av nyhetsbrevet.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *