Tämligen ofta visas det koreografier av paret Lightfoot och León på Den Norske Opera og Ballett. I år händer det i form av en afton med tre verk. De har ett unikt signum. De är lekfulla, uppfinnsamma men samtidigt besitter de ett stort allvar och en förmåga att berätta starka historier. Dansen blir teatralisk men aldrig så att budskapet överskuggar rörelsen.
Samtliga tre verk hade tydliga bärande narrativ. Safe as Houses var inspirerad av norskt vinterlandskap. En vit vägg roterade nästan ständigt över hela scenen med utgångspunkt i scenens mitt. Bakom den kunde dansare plötsligt dyka upp eller försvinna, och den fick representera något av det obetvingliga vid naturens makter i vår del av världen.
Shoot the Moon var på ett sätt den allra mest teatraliska föreställningen. Även här roterade scenen, men det var tre väggar som skapade tre rum. I dessa mötte vi fem olika dansare, två par och en ensam man. Människorna var ensamma med en förtvivlan såsom i ett stadslandskap av Edward Hopper. Vad som dock inte stämde med Hoppers lyriska tragedier är att människorna i Lightfoot og Leóns värld agerade tillsammans i sin ensamhet. Här var mycket kontakt men de hade en fullständig oförmåga att komma nära varandra, och vad som kunde utvecklas till ömhet blev istället till avstånd eller till en alltför ryckig kontakt. Det var en stark värld att vara i, men särskilt behaglig var den inte.
På ett annat sätt var det sista verket, Same Difference, det mest teatraliska. Här mötte vi en fullständigt absurd värld med dansare som talade all världens språk, och några fler därtill. De bräkte ur sig sina yttranden. En kvinna rullade långsamt över scenen. Hon hade bara en sko. Hälen var mycket hög. En militär stapplade över scenen med raska och mycket små steg. Det var två trappor som gick ned i orkestergraven. Dansarna kom helt fram till publiken och stirrade tomt ut bland oss. Ljuset var otroligt läckert. De använde bl.a. kolsyreis några meter över scenen, och på så sätt kunde starka strålkastare exempelvis skapa ett tak i rummet. Den absurdistiska världen var mycket vacker – och störande.
Lightfoot og León har många ansikten. Ändå är något alltid det samma. Det verkar som om de har en oändlig vokabulär av rörelser som ingår i deras tydliga språk. Dessa rörelser är aldrig tänkta eller konstruerade, men det är ständigt en praxis som står i centrum för dem. Sagt på ett enkelt sätt: det ser hur sjukt roligt ut som helst att utföra dessa rörelser. De låter dansarna vara makalösa virtuoser, och här i Oslo har de verkligen dansare som kan bära dessa möjligheter. Oavsett man redan utvecklat ett starkt dansintresse eller om man aldrig har sett dans förr så kan man inte låta bli att fångas in av Lightfoot och Leóns värld – särskilt när den framförs på en så hög nivå som i afton.
