Blir den kulturella världen för liten i Oslo kan man resa till Sandvika. Åter befann jag mig på tåget ut från huvudstaden för att få en glimt av vad som händer på de internationella scenerna. Det var en storhet som danskompaniet La La La Human Steps som kommit, och med direktör Morten Walderhaug vid rodret för Bærum Kulturhus var detta inte en engångsföreteelse. Jag har köpt ett kupongkort, och det ämnar jag använda flitigt för att få med mig ytterligare mera konst i förorten, som för övrigt ligger betydligt närmare centrum än Holmenkollen, Bergkrystallen eller Grorud gør om vi räknar resetid. Men nu till vad som är mest väsentligt.
Aftonens verk heter för närvarande «New Work», då det väntar på att få en titel. Programbladet är tämligen förteget om vad det hela handlar om, och då koreografen Édouard Lock mest är upptagen av att man inte ska förstå vad hans konst handlar om, då ska vi kanske inte leta mera i programmet. Jo förresten, det står att det är en narrativ dekonstruktion av två ikoniska operor, nämligen Dido och Aeneas samt Glucks Orphée. Det säger dock i det närmaste ingenting om händelseförloppet. Visst kan vi konstruera händelser, och visst kan vi anta att det handlar om relationer, men mest uppenbart torde vara att detta handlar om fysik. Det handlar om kroppar med elektroners makalösa hastighet. Vi ser assisterade piruetter i en fart som är utan dess like. Kvinnorna kastar sig in i arabesker, håller sig där i en mikrosekund, som om de bara vill visa sin överlägsna styrka, och snart skyndar de vidare till nästa rörelse, och nästa, och nästa. Allt går i en rasande fart. Maken till fysisk dans får man leta länge efter.
Det handlar mycket om att träffa positioner. Blixtsnabbt går dansarna in i något, återvänder till utgångspunkten, kommer så tillbaka, och det kan ske otaliga gånger. Mycket av formspråket är klassiskt. Kvinnorna är på tåspets, linjerna är raka och utsträckta, och pararbetet ämnar hela tiden att visa kvinnan i hennes ynnest. Vad händer så med allt tempo? Det är frestande att säga något om att det blir absurt, att vi blir främmande för rörelserna, men det vore helt fel. Då den klassiska baletten strävar mot himmelen, mot det ouppnåeliga, mot det tyngdlösa, är allt i «New Work» djupt rotat i nuet genom dansarnas kroppar. Genom sin strävan manifesterar de sin närvaro, sina subjekt, sig själva som personer eller vilka termer vi nu skall använda för att säga att de är närvarande på scenen.
Ändå är det något djupt opersonligt över verket. Ljuset kommer mestadels rakt uppifrån eller till och med något bakifrån. En kvinna står upprepade gånger som en insekt på scenen, förkrympt, sammankrupen och ser upp emot ljuset. Vi ser hennes ansikte, och det är ganska obehagligt. Annars är ansiktena stort sett anonyma förutom vid ett tillfälle då vi för första gången ser två av dansarna. Varför? Vet inte, men starkt var det.
Ljussättningen var annars ganska så lysande (i bildlig mening, alltså). Den var aktiv i att skapa rörelsen, och inte minst var det dunkla mycket vackert. Till tider gick det raskt. En dansare dök upp en plats och en annan försvann. Strålkastarna skapade enskilda rum som dansarna kunde isolera sig i eller som de kunde vandra emellan. Det kunde vara relaterat eller det kunde vara fullständigt självständigt. Lock hade också skapat en video till föreställningen som i några korta avsnitt spelades på stora skärmar som sänktes från taket för ändamålet.
Kanske vi borde säga att musiken lyckligtvis inte var relaterad till dansen, för Bryars’/Hargreaves’ musik var ganska eländig. Detta var Gluck och Purcell som mötte Terry Riley, men på ett tämligen intetsägande sätt. Det var 40 år för sent och gjort utan elegans. Dessutom spelades det dåligt och med den alltför medelmåttigt producerade ljudförstärkningen försvann allt av klangliga kvaliteter som musikerna kunde tänkas ha producerat bakom ljudmattan av statiskt trams. Hade det inte varit så att musik och dans var skapat tämligen oberoende av varandra, men om Lock istället hade låtit sig inspireras av musiken – Gud förbjude – så skulle detta knappast kunnat bli en stor dansupplevelse.
18/1 2011, Bærum Kulturhus
La La La Human Steps: New Work
Édouard Lock (koreografi), Gavin Bryars/Blake Hargreaves (musikk)
