Pinsamt från Wienerfilharmonikerna (men det blev bättre)

Wienerfilharmonikerna kan spela sin Mozart baklänges i sömnen, och det kan särskilt sägas om den kanske allra mest spelade symfonin: Nr. 40 i g-moll. Orkestern har upparbetat en kollektiv kunskap där helheten av klangen är långt mer än summan av delarna, och för övrigt är delarna – de enskilda musikerna – i absolut världsklass. De allra flesta skulle med lätthet kunna ha framgångsrika solokarriärer.

Det är en prestation av stort format att begå ett sådant klavertramp som Lorin Maazel gjorde i Oslo Konserthus ikväll. Hans Mozart hade genomgående för långsamma tempi. Alt som kunde göras elegant stagnerade. Allt som kunde bli runt gjorde han fyrkantigt. Allt som kunde avfraseras fick han orkestern att spela egalt. Det kändes som om orkestern spelade prima vista, men jag är övertygad om att de egentligen kunde lägga bort noterna och spela verket utantill. Hade jag blivit utsatt för en blindtest är det inte en chans i världen att jag hade gissat att det var Wienerfilharmonikerna som spelade så uselt.

Efter paus stod Maazels arrangemang som går under namnet Ringen utan ord på programmet. En Facebookvän kallade det hela för en ”pervoversion av Wagners Ring”. Jag tyckte först att det var lite självhögtidligt såsom uttalad Wagnerian att säga så, men förstår nu vad han menade. För det första är titeln en självmotsägelse. Det går inte att spela ett tema från Ringen utan att ropar ut sin mättade betydelse. Man kan diskutera om man måste förstå dessa teman i form av ord, men jag förstår inte hur man kan låta bli att associera Wagners ledmotiv med objekt och känslor i hans opus magnum. Dessutom är verket dramaturgiskt problematiskt. Kanske det har en dynamisk form som fungerar, men efter att arrangemanget inleder med Rhenguldet befinner vi oss efter kort tid i Siegfried (tredje operan). Wagner gör en del raska kast mellan teman som kan verka osammanhängande. Jag litar dock på hans konstnärliga integritet, vilket jag inte kan säga om Maazel. Han tecknar ett absurt händelseförlopp. Därför är det svårt att ta hans liksom-komposition på allvar. Dessutom är det något fattigt när de 15 timmarna komprimeras till 70 minuter. Visst presterar orkestern en stark klanglig klimax när Valhall brinner, men det blir ändå lite som att ta kabinbanan upp på fjälltoppen. Man förtjänar inte utsikten. Den smakar helt annorlunda, och det är något beskt.

Emellertid kom orkestern till sin rätt. Det var absolut inte det bästa jag har hört dem spela, men halleluja för samspelet och klangen. Maazel kunde dock lockat fram något mera intrikat klangligt från orkestern, och det var slående hur det saknades en del precision i vissa ansatser. Orkestern kan långt bättre, men visade i alla fall att de var i världsklass. Låt oss hoppas att de kommer tillbaka och att de inte har en trött föredetting som leder dem nästa gång.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR