Verk jag känner alltför väl

Varför skall jag lyssna på ännu en inspelning av Chopinpreludierna? Är de inte genomtolkade och uttömda? Kan de sägas på nytt? Kanske lyssnar jag på dem – och låt mig nu använda lite för stora ord – för att jag älskar musiken. Jag är alltså inte förälskad i musiken, men jag älskar den. Förälskelsen kan uppstå omedelbart. Den är flyktig och går över. Kanske går den över i kärlek eller så svinner den bara. Chopinpreludierna är stycken jag levt med i lång tid och har ett alldeles speciellt förhållande till. Jag förväntar, i alla fall så hoppas jag, att Demidenko kan plocka ut något i partituret jag inte har sett tidigare. Jag hoppas att få en nyupplevelse, att se en rynka i det kära ansiktet jag inte kände sedan tidigare.

Han visar inte något spektakulärt. Han omskapar inte. Eller? Några gånger är det som om alla stämmor träder fram lika starkt. Ackompanjemanget brusar lika högt som melodin, och tonerna är inte underordnade varandra. Hos några pianister kunde väl detta bli tjatigt, det kunde bli klangligt klumpigt, men så är det inte hos Demidenko. Jag tror på det. Samtidigt längtar jag efter att han visar mig något nytt. Men är det inte så att jag känner verket för bra för att kunna bli överraskad? Är det inte så i äktenskapet att jag kan välja att se med förundran och välvilja på vad jag förälskade mig i, eller så kan jag fokusera på spänningen i att bryta mig ut. Det hjälper inte att förkasta Chopin till förmån för Liszt. Nej, jag tar mig samman och ser hans kvaliteter hellre än att fokusera på att jag saknar den illusion jag ändå inte kan nå fram till. Jag älskar inte för att, men hellre trots att. Jag väljer att se vad som föreligger, och så ser jag att jag håller en innerligt menad inspelning i mina öron.

Nikolai Demidenko
Chopin: Preludier och h-mollsonaten
Onyx

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR