Stenhammar – medelmåtta eller geni?

«What is the crux of the matter as far as a listener is concerned? It is this: he has ears; let him use them.» Så skrev John Cage i essän «Happy New Ears». Hur mycket av vad vi hör är egentligen mytologier? Vi vet betydelsen på förhand. Vi söker efter superkändisar och världsmästare, och den aktör som inte kan titulera sig som sådan har inte en chans. Jag ska inte påstå att jag kan lyssna oberoende av vad jag vet om musiker, men jag försöker i alla fall. Jag tycker att Anne-Sofie Mutter är dödstråkig, och jag kan inte se någon annan anledning till att Oslofilharmonin engagerade hennes före detta man, André Previn, som chefdirigent annat än att han var känd.

Härom veckan var jag i en församling där Messiaen kom på tal. Några kollegor lovprisade Pierre-Laurent Aimards tolkningar av Messiaens musik. Den ena är student på Juilliard och den andra är en framstående forskningsledare i musikvetenskap i Storbrittanninen, så de borde veta vad de talar om. Dagen efteråt skulle jag presentera några tolkningsproblem i Messiaens Preludier (j.fr. min artikel i Morgenbladet 19/9 2008). Jag spelade två små utdrag från ett av preludierna, lade ut mina tankar om detta och enigheten var slående om vilken inspelning som var bäst samt varför den var det. Mina kollegor var lockade i fällan. Jag frågade dem om de kunde gissa vem som spelade på vilken. De två nämnda personerna svarade förstås att den bättre inspelningen var Aimards, och den andra kunde de inte gissa. Rätt svar skulle förstås vara att det var Håkon Austbø som avgick med segern den här gången, och Aimard framstod som en medelmåtta. Jag kan inte låta bli att fundera på hur de skulle ha lyssnat på mina exempel om de på förhand vetat vem som spelade på de respektive inspelningarna.

Men nu var det Wilhelm Stenhammar och Martin Sturfält det skulle handla om. Jag har ofta funderat på varför Stenhammar inte är mera erkänd än han är. Egentligen har jag väl ett svar på detta, och det är hans ojämnhet. Sturfält spelar bl.a. Tre Fantasier op. 11 där andra fantasin är ett misstag, den första är riktigt bra, och den sista är ett poetiskt mästerverk. Kan det vara så att Stenhammar var bra men han var inte mästare hela tiden? I några av hans sånger menar jag att han håller samma klass som de stora kontinentala kompositörerna. Men nu är han alltså förpassad till den Europeiska musikhistoriens periferi. Kanhända skulle denna status ändras om Argerich, om Lang Lang eller om Pogorelich tog tag i hans musik? Kanske behöver han en världsmästaradvokat? Men nu är det Martin Sturfält som spelar, och han är visserligen en mycket kompetent pianist, men han är inte någon världsmästare. Emellertid pekar han mot aspekter av Stenhammar som jag inte kände sedan tidigare. Jag hade inte hört någon av sonaterna. Första och sista sats av sonaten i g-moll ger verkligen mersmak. Influenserna från Schumann är klara, men det är något omisskännligt Stenhammarskt över det hela. Måhända är det den Brahmska melankolin som skiner igenom, men det är i så fall Stenhammars unika adaptation vi hör. Vi har inte med något tomt epigoneri att göra. Satserna jag nämnde vill jag verkligen höra igen, men det blir amputerat när andra och tredje sats blir transportsträckor. Eller är jag kanske onödigt kritisk för att jag redan har svaren? Jag vet ju att genomsnittet av Stenhammar är medelmåttigt och att jag därmed kanske inte kan tillåta mig att ge mig hän till samtliga satser han skrivit? Är det Sturfält jag inte har tilltro till eller är det Stenhammar? Skulle Argerich kunna förändra min attityd?

Innan jag avslutar dessa små tankar vill jag också slå ett slag för att vi ibland okritiskt tar till oss av vad andra säger; alltså, jag vill säga något positivt om att vi ibland börjar vårt lyssnande mytologiskt, att vi börjar med att okritiskt lägga en betydelse i ett verk utan att vi egentligen vet något om det. Vad kan vara positivt med detta då? Jo, är det inte ofta något djupt mänskligt i detta. Visar du mig en takt, en sats, en sonat, en svit, eller vad det måtte vara, och har du gråten i halsen, då lovar jag att jag tar dig på allvar.

Wilhelm Stenhammar
Piano Music
Martin Sturfält, piano
Hyperion

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR