Skuggor av storhet

Aftonens lilla text kommer från Bryssel där Leon Fleisher har gett pianoafton. Fleisher är ett intressant fenomen på flera sätt – kanske lite för många. Som ung gjorde han en kometkarriär som mer eller mindre förutbestämde honom till att bli en legend. Lite anade han att legendstatusen skulle komma av att han förlorade förmågan att spela piano med höger hand. Lyckligtvis för honom är pianorepertoaren för en enda hand rikast för vänster hand. De sista åren har han dock med hjälp av botox och massage kunnat återuppta sin karriär som tvåhändig pianist.

Det finns fortfarande en aning av storheten i honom. Mest slående är hans klangbehandling. Ytterpunkterna är en viskande ton som likafullt är tydlig även på sista raden i den stora Palais des Beaux-Arts, och han har ett cantabile som många sångare skulle avundas honom. I Bachs Schafe können sicher weiden (arr. Egon Petri) hade han i klangregistret ett verktyg till att skapa en orkestrering av pianot som gjorde tolkningen nästan fulländad. De färger han tillade texturens olika element var en stor upplevelse att erfara. Särskilt imponerande var det att han övertygade mig samtidigt som jag egentligen inte var särskilt förtjust i hans sätt att frasera eller gestalta tid i satsen.

När han så gick vidare i programmet var det emellertid primärt mina invändningar ovan som klingade. Capricciot i b-moll av Bach saknade helt den lätthet i ornamenten som den kräver, och den Kromatiska fantasin och fugan av samma kompositör var intet annat än en enda stor röra. Nej förresten, de första två temainsatserna i fugan var sublima, men så övertog fingrarnas svaghet för klangens storhet. Svaghet är förresten ett väsentligt ord att stanna till vid. Hans dynamiska register var mycket begränsat, något som lade käppar i hjulet för hans möjlighet att dramatiskt utveckla musiken.

Märkligt nog var inte hans klangbehandling nog till att bära ett knippe Debussy-preludier som istället blev ganska intetsägande. Vad som däremot fungerade ypperligt var en Chopin-nocturne samt Evocación av Albeniz. Mazurkan i ciss-moll för att inte tala om ciss-moll-scherzot av Chopin var inte bara rörigt men det var respektlöst mot publiken. Jag förstår inte att han gjorde detta mot oss. Karlen måste väl vara intelligent nog till att förstå att han programmerat verk han inte längre har tekniska förutsättningar till att spela. Även om han tidvis spelade utsökt – och här måste jag tillägga nocturnen i Dess-dur av Chopin – var helhetsintrycket att slarvet var alltför framträdande.

Varför inte prova att programmera riktigt spänstigt? Varför inte våga spela ett program bara med långsamma satser som han behärskar och kan kommunicera med? Fleisher är som sagt ett intressant fenomen – inte minst för den aura som omger honom. Tydligen är den så stark att han själv också köpt den. Problemet med den är dock att den inte sträcker sig längre än till personen. Det är fascinerande att en åttioåring nyligen har gjort comeback och att han spelar så relativt spänstigt som han gör. Likafullt, sett i ett större musikaliskt perspektiv sträcker inte auran sig till honom som musiker. I den metaforiska orkestreringen av den första Bach-satsen ser vi konturerna av intentioner och en storhet, men därefter kunde vi egentligen gått hem.

19/11 Palais des Beaux-Arts, Bryssel
Leon Fleisher, piano
Bach, Debussy, Albéniz, Chopin

DEL

2 KOMMENTARER

  1. Godt nyttår!
    Dette var det vemodig å lese om – konserten var uten tvil et presumptivt møte med en storhet og en snart glemt epoke og oppføringspraksis. Hadde fått med meg at han ved siden av undervisningsvirksomheten har spilt litt i de senere år, men det later til at både alder og skadet fysikk har affisert ham her.
    Jo, Fleischer ble oppskriftsmessig hermetisert som legende i og med sykdommen. Men statusen er virkelig berettiget. Har du hørt hans Brahms B + valser op. 39? Fantastisk. Er fremdeles å få i handelen.

  2. Gott nytt år själv!
    Nej, har tyvärr inte hört Brahms med honom. Hade med mig en Juilliard-student som hade hört Fleisher många gånger och han menade att det var samma röra hela tiden. Var en lustig tågresa tillbaka till Gent efteråt där vi tävlade om att hitta de fräckaste frågorna vi skulle vilja ställa Fleisher om vi var journalister som skull intervjua honom. Vågar inte skriva ned dem här, men vi kan ta några över ett glas vin.

LEGG IGJEN ET SVAR