Skål!

«Det här är den värsta smörjan jag har sett. Det har ingenting med den riktiga Läderlappen att göra.» Guldhalsbandet hon bär är så stort att hon nog sitter ganska stelt i sin stol för att bära upp blotta vikten av det. Uttalandet är ett missförstånd. Tanken är dock utbredd. Den lyder ungefär så här: Opera är gammalt, och därmed måste den framföras på ett gammalt sätt. Vad kvinnan dock inte ser är att kvällens Läderlappen är i gammal stil, trots att den är förlagd till tidigt 1960-tal i Göteborg. Den är i gammal stil just för att den är i ny stil. Visst finns det opera som var seriös i sin tid, men mycken opera är blott och bart skriven som underhållning, och det gäller ju särskilt när vi har att göra med operette, för Läderlappen är just en sådan. All god underhållning har dock flera strängar att spela på. Det är något omedelbart sinnligt vid vad man tillåter sig skratta till samtidigt som det är tankeväckande. Föreställningen som Göteborgsoperan har satt upp av Läderlappen är underhållning. Jag är frestad att säga att det är underhållning av hög klass, och det är det, men mest av allt för att humorn spelar på det ganska låga i oss. Liksom operan var underhållning i Wien när den urframfördes, och liksom lustspelet talade till den tiden har nu åter föreställningen fått form efter ett Göteborg närmare vår tid.

Men är föreställningen verkligen aktuell om den utspelar sig i en miljö som är snart femtio år gammal? Tiden är avlägsen nog till att vi ska kunna skratta till de märkliga fenomen som regissör Aspegren ställer i strålkastarljuset, samtidigt som tiden är nära nog för att vi ska kunna känna igen oss i händelserna. Vi som knappt känner Göteborg och alls inte staden såsom den var på 60-talet får i programmet ett lexikon där vi inte bara läser som lokala förhållanden men också om «Hörlurar: Uppfinning som gjorde det möjligt för farfar att slippa Beatles», «Italiensk nudellåda […] Fenomenet är i dag mer känt som lasagne», och «Lark-cigaretten: Pinne som började tillverkas 1963 och marknadsfördes med det häpnadsväckande påståendet att ett hejdundrande filter gjorde den mindre farlig än andra cigaretter. Emellanåt kunde man nästan få intrycket att Lark var rena hälsokuren. Det var en överdrift.» Ja, det är mycket vi lär oss om den tid då vår föräldrageneration var unga, men framför allt underhålls vi. Framför allt är detta en föreställning med rappa repliker, med stora sexscener (allt med kläderna på), med mycken bananskalshumor och förvecklingar. Detta är underhållning när den är som bäst, och det är en skam att sådan underhållning så sällan är att återfinna i operahus. Detta är en hela makalös smörja som på ett sällsynt sätt tar den verklige Läderlappen på största allvar. Skål!

Den som vill se lite mer av vad som egentligen föregick på scenen kan klicka sig in HÄR för att se en trailer.

2/5 Göteborgsoperan
Johann Strauss d.y.: Läderlappen
Regi: Staffan Aspegren

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR